Till att börja med så har jag en massa katastroftankar, det är hur jobbigt som helst. När Amanda var liten så trodde jag hela tiden att någon skulle knivhugga mig, skjuta mig, våldta mig eller stjäla barnvagnen om jag visade mig ute.
Nu har jag helt andra tankar, jag får för mig att jag ska tappa Freja i golvet om jag bär henne. Att armen ska domna bort eller nåt.
Varje morgon när jag vaknar så får jag panik för att jag tror att hon ska ha ramlat i golvet eller så.. Usch! Vissa dagar är det värre än andra. Hoppas det ger med sig snart..
Mitt dåliga samvete sätter in med jämna mellanrum, imorse var det fan inte bra. Jag hade dåligt samvete för att jag inte har gjort något vettigt med barnen i sommar, att dom är hos kompisar mer än vad dom är hemma (nästan), att jag inte leker med dom särskilt ofta. Jag kände mig helt värdelös som mamma. Jag frågade Amanda innan hon gick till Timmy om hon inte hellre ville vara hemma och mysa med mig men det jag fick till svar var bara att; -Mamma, förstår du inte att jag vill vara med mina kompisar?
Är dom verkligen så stora nu så att jag inte är så rolig längre? Att jag bara är en jobbig mamma som tjatar och är i vägen? :(
Mina ”små” tjejer är inte så himla små längre…
Men gumman… Du älskar dina barn så så mycket. Och det är ju helt underbart :-)
Inte kommer du tappa Freja. Men jag förstår dina tankar. Det är hormonerna. Dom är hemska. Jag var så rädd i början med Liam oxå. Det är jag fortfarande. Jag vill gärna ha koll på honom 24/7. Men det är väl det som kallas mamma.
Försök tänka positivt. Ring och prata av dig med mig om du behöver. Och nej, det gör INGET om du är ledsen. Jag förstår och ibland kan det vara skönt o ventilera ut hos någon annan är ens egna familj.
Hoppas du mår bra iallfall och att vi ses snart. Och självklart ska vi ses allihopa :)
Kramar i massor!