Jag har precis lyssnat klart på Kristian Gidlunds sommarprat. Så fint. Så sorgligt. När han läste upp brevet till sitt barn han aldrig kommer att få strömmade tårarna ner för mina kinder. Så fruktansvärt sorgligt. Ligger kvar här nu i hängmattan på tomten, med en klump i halsen. Hatar döden. Mår dåligt av att tänka…