Jag har precis lyssnat klart på Kristian Gidlunds sommarprat. Så fint. Så sorgligt. När han läste upp brevet till sitt barn han aldrig kommer att få strömmade tårarna ner för mina kinder. Så fruktansvärt sorgligt. Ligger kvar här nu i hängmattan på tomten, med en klump i halsen. Hatar döden. Mår dåligt av att tänka på den. Hatar cancer och vad det gör med människor.
Ligger kvar här och tar några djupa andetag. Lyssnar på fåglarna som kvittrar. Blundar. Känner tacksamhet. Glad över att jag får leva. Att jag kan ligga här och andas. Så glad över att få finnas till. Någon granne har tänt sin grill, det spelas musik innifrån vårt hus. Livet fortsätter liksom. Folk dör. Men livet måste fortsätta. Det gör så ont. Det är så sorgligt. Jag vill alltid finnas kvar.
/Angelica
