God morgon! I det här avsnittet har vi träffat vår vän Annika och pratat om hennes planerade kejsarsnitt som hon gick igenom för lite mer än ett år sen. Hon berättar om varför hon absolut inte ville föda vaginalt och vilka fördelar och nackdelar det finns med ett planerat snitt. Hoppas att du vill lyssna! Dela gärna med dig på instagram när du lyssnar och tagga #tvillingpodden
/Angelica
De är så himla bra att man har möjligheten att få snitt idag, väldigt bra avsnitt!
Jag är helt tvärtom, jag va livrädd för snitt, har fött ett barn vaginalt och de va helt fantastiskt! Bara tanken på att skära upp magen, sy och så ska de läka ihop sen får mig att rysa. Har hellre lite sårigt och svullet underliv 😉 alla är olika och tur är väl det!
Jag kanske skulle tänkt en gång till innan jag skrev så att jag kunde förklara lite bättre, du har helt rätt i att det inte är min sak att döma det är verkligen så. Jag behövde inte lyssna, helt rätt det också. Jag borde kanske ha skrivit lite annorlunda med tanke på att det blev uppror nu för att jag bara inte kan stötta. Jag vill stötta varandra ber om ursäkt för första kommentaren.
Det jag kanske egentligen ville poängtera var att varför var det inte så här för 20-30 år sedan, för att ”valet” inte fanns eller för att det inte var accepterat?
Det blir ju alltid såhär när man har en annan åsikt, eller hur. Att har man inget snällt att säga ska man inte säga något alls, en väldigt svensk mentalitet tycker jag att man inte får uttrycka vad man känner eller tycker att det inte accepteras för att man inte kanske tycker som alla andra. Hur som helst, det är ju tur att snitt finns oavsett om det nu är pga komplikationer, bebisen är för stor, man har rädsla för att trycka ut bebisen, man vet inte när det sätter igång och upplever att det är jobbigt etc.
Så förlåt, jag är verkligen inte den som ska döma som sagt. Och jag brukar inte skriva elaka kommentarer, men det var för att jag lyssnade och kände att jag var tvungen att skriva något.
Mitt snitt var helt fantastiskt (om man kan säga så;)) !
Rulltårtan låg i säte o ville INTE bli vänd på.. (4pers försökte o hela rummet var fullt med människor som skulle hjälpa till)
Så de blev planerat snitt:)
Jag var mest rädd att sätta bedövningen i ryggen o även sätta katetern. Men båda gick fint.
De kom in o sa nu ska ni snart få träffa ert barn, om ca 30 min kommer ni ha honom i era armar❤️
De va sjukt mycket folk i operationssalen typ 10pers (de ska de vara tydligen) o alla va på så bra humör o de ca så glatt o avslappnat:))
En person tog tillomed bilder med mannens telefon bakom skynket för att vi skulle få se den biten i efterhand o de måste jag säga att jag är väldigt tacksam över. För de är nått som jag känner att jag ev saknar. Att inte få se när han kom ut. Känns som att hjärnan behöver den biten för o göra hela kopplingen. Jag blev inrullad tjock o kom ut platt o med en korv i famnen. Inte logiskt;)
Skulle de bli snitt för framtida barn så vill jag ev ta ner gardinen just i de skedet när de plockar ut. Om man får så att säga:)
Minns oxå att jag kände hur trycket försvann från min kropp när de lyfte ur honom, o att jag sa till min man helt lyriskt ”nu, nu e han ute! Jag känner att han är ute!” Sen kom skriket o både jag o min man började gråta❤️ Så jäkla fantastiskt!:)
Han är snart 1år nu o jag kan inte förstå att tiden gått så fort!:)
Jag har inte lyssnat, men känner att jag vill säga en sak i alla fall. Jag födde vår son i oktober och fram tills tre dagar före han föddes gick både jag och min man och väntade på att förlossningen skulle sätta igång. Jag hade förberett mig, läst böcker, planerat, funderat hur det skulle kännas och försökt vara så beredd som möjligt. Sedan kommer en läkare och säger att det blir planerat snitt eftersom han är så stor. Det här var på en fredag och det utförs inga planerade snitt på helger så snittet bokades tills måndag. Jag var så ledsen, så rädd och så besviken på vården (vi bor i Finland) och det kändes som att jag sprungit ett maratonlopp och snubblat hundra meter före mål och aldrig fick löpa i mål. Jag bearbetar den här sorgen, att inte få föda vaginalt, varje dag. Snittet i sig gick bra, men den där känslan av misslyckande var och är total.
Jag ville bara säga det så ingen som läser här tror att det handlar om ett val man gör. Planerat snitt kan också ”påtvingas” en (även om ju ingen kan tvinga en till något inom vården, men att föda en 4,6 kg bebis vaginalt rekommenderar knappast någon…)
Vad menar du med att ingen rekommenderas att föda ett barn vaginalt som väger 4,6 kg??? Jag födde min dotter i somras vaginalt som vägde 4,5 kg och det var ingen som rådde mig till att göra snitt… (Min förlossning gick jättebra och jag gick inte sönder därnere) Var det din läkare som avgjorde att du inte fick föda vaginalt?
Japp, eller ja, en läkare på förlossningsajukhuset. Vet att många föder så stora barn vaginalt men just då kändes det övermäktigt. Jag var alltså då nästan två veckor över tiden så hade blivit igångsättning och kanske ändå slutat i snitt. 4,6 kg bebis är en enorm bebis…
Man gör först en bedömning dvs mäter hur stor bebis som får plats i förlossningsgången.
I ditt fall så var du väl för trång för det..
Det finns många som föder barn vaginalt. Min dotter vägde 4100 g. Det var inga problem.
Det gjordes ett ultraljud där det konstaterades att bebis väger 4,4-4,5 kg och så frågade läkaren mig vad jag tycker. Kombinerat med det faktum att jag redan då var 10 dagar ”över tiden” med noll tecken på förlossning så bestämdes det att snitt var bäst eftersom en igångsättning knappast hade lett någonvart (här i Helsingfors undviker de tydligen igångsättningar med stora bebisar eftersom risken är stor att kroppen inte klarar av att föda fram en så stor bebis om inte förlossningen startar naturligt). Det var alltså lite olika faktorer som gjorde att det bestämdes att det ska bli snitt. Jag och maken var delaktiga i beslutet, men snittet var inget jag hade valt om inte bebben varit så stor.
Om man letar i min blogg på ”min förlossning” så hittar man hela storyn.
Fan vad trött jag blir på människor som inte kan försöka förstå.
Jag blev utsatt för övergrepp i min ungdom. Trodde att ju närmare förlossningen kom skulle allt kännas naturligt och jag skulle vilja föda ”normalt”.men rädslan blev bara värre. Jag fick gå på klara-samtal och hos psykolog och träffa min barnmorska 1 ggn i veckan. Till slut blev jag beviljad snitt och det var en lång resa dit. Jag har inte berättat för någon att jag ville ha snitt pga saker som hänt tidigare utan bara sagt att jag är förlossningsrädd, så tänk efter innan Ni kläcker ur er dumma kommentarer!
Det är inte så att man tror att man ska slippa smärtan för det är en
STOR operation och det berättar alla läkare och barnmorskor som man får prata med innan man blir beviljad ett snitt!
Först och främst vill jag säga att jag beklagar övergreppet. Sedan vill jag också fråga om du läste mina första meningar? Jag skrev: Jag förstår verkligen att många/vissa tjejer som ska föda är rädda etc och verkligen inte kan tänka sig att föda barn naturlig väg och det har jag även full respekt för ville bara säga det innan jag skriver det jag ville.
Vet inte i vad det du menar att jag inte kan försöka förstå. Och förstår inte varför min kommentar skulle vara dum?! Jag måste väl få skriva hur jag tänker, och varför jag blev provocerad. Egentligen är det inte Annika i sig jag blir provocerad av utan mer tänket som jag hör på mina kompisar och allmänt runtomkring att man hellre väljer kejsarsnitt för att (som jag känner det och förstår på de som förklarar) att det är en ”lättare” väg för att man slipper allt det som ex Annika tar upp.
Jag vill inte trampa någon på tårna och förstår att du kanske tycker att det jag skrev är upprörande men jag måste väl ändå få uttrycka vad jag känner? Alla tycker olika eller hur? Och det måste man respektera. Jag födde barn i september den naturliga vägen och det gjorde svin ont, jag hade värkar i 2 dygn fick sy 7 stygn etc men när hen väl var ute och mådde bra struntade jag fullständigt i hur jobbigt vägen dit hade varit. Det är bara den mentaliteten som finns nu (och jag säger inget om just din situation just nu det är en annan sak om man varit med om något som orsakar förlossningsrädslan) att man kan välja snittet – det känns som att det lockar så himla många..
Jag har bara lyssnat i 20 minuter (ska lyssna klart sedan), men måste bara säga att jag blir så oerhört provocerad av detta. Jag förstår verkligen att många/vissa tjejer som ska föda är rädda etc och verkligen inte kan tänka sig att föda barn naturlig väg och det har jag även full respekt för ville bara säga det innan jag skriver det jag ville.
Jag förstår inte det här tänket att man nu för tiden (för så här var det ju inte för 30 år sedan) att man som kvinna tänker att ja antingen väljer jag snitt eller att föda vaginalt, det borde i mitt huvud vara att man har inställningen att föda vanligt, det är ju inget alternativ i den bemärkelsen. Och absolut det kan ske att barnet ligger i säte eller det blir akut snitt och då är det ju tur att det finns snitt.
Det är ingen som vill gå och vänta på att nu kanske det sätts igång, eller så väntar man 10 dagar till ovisheten om att inte veta när det blir är så klart jättejobbig. Och med snitt så får man ett datum, jag fick nästan känslan av att Annikas resonemang i att det skulle vara en anledning till att hon valde snitt.
Jag blir bara provocerad och kände att jag var tvungen att skriva något – jag förstår inte resonemanget i att hon säger att hon inte kan se sig själv i den situationen, det är väl ingen som kan innan man har varit med om det. Det gör ont att föda barn. Däremot förstår jag att hon känner sig rädd – det gjorde jag också.
Det många inte tänker på är att kejsarsnitt är en STOR bukoperation, du riskerar väldigt mycket.
Hej Alexandra! tråkigt att du blir så provocerad. Jag säger ju inte att något är mer rätt eller fel. Alla människor är olika och för alla är kanske inte just vaginal förlossning det som känns bäst. Ska jag då behöva avstå barn eller gå igenom en lång adoptionsprocess för att få bli mamma? För 30 år sedan såg sjukvården ut på ett helt annat sätt och idagsläget görs planerad snitt hela tiden. Det är kostsamt för sjukvården, jag vet, men i det här läget valde jag faktiskt att blunda för det eftersom jag inte kunde tänka mig något annat alternativ. Tiderna förändras som sagt och idag finns alternativet att faktiskt vara med och påverka, vilket jag tycker är fantastiskt då EN typ av förlossning kanske inte passar ALLA. Jag uppmanar inte andra att snittas och har aldrig sagt att det är en enkel genväg!! Men för mig var det det enda som kändes bra. Och jag är så nöjd över att allt gick så bra! vet att många är livrädda för snitt och då hoppas jag bara att de får en bra, naturlig förlossning som inte slutar i snitt ändå.
Angående att jag inte kan se mig själv i situationen så menar jag att jag inte kan föreställa mig att föda. För MIG känns det onaturligt. Och jag tror att många som är gravida visst ser sig själva i situationen utan att ha upplevt det. Man har väl ofta en föreställning om hur något kommer bli, speciellt en så stor grej som en förlossning!?
Jag har också svårt att helt acceptera grejen med planerade snitt.
Som med allt kan det bli överdrifter. Att man gör det för att behålla ”nedre delarna mer intakta” tex. Men jag kan också se fördelarna. För trettio år sen fanns nog kvinnor som inte vågade genomgå en förlossning och som såg sig tvingade att leva utan barn.
Jag skulle aldrig döma en kvinna som väljer snitt. Ingen av oss känner hennes innersta.