Det tog ganska många år innan jag accepterade vem jag är. Jag har alltid varit en flamsig, tramsig och knäpp tjej. Jag hörs och syns när jag kommer in i ett rum och det har jag inte alltid tyckt om. När jag började i en ny klass när jag var yngre tänkte jag ”Nu kan jag vara vem jag vill. Nu får jag en nystart! Nu kan jag vara tyst och tillbakadragen. Jag kan sluta ta så mycket plats!”. Samma sak har det varit när jag börjat ett helt nytt jobb, då har jag tänk ”Yes, nu ska jag vara TYST!”. Det har aldrig fungerat. Min bubbliga och show-apiga sida har alltid lyst igenom efter bara någon dag.
Jag säger ofta fula ord. Jag säger ofta det som många tänker men inte säger rakt ut. Jag säger snopp och samlag alldeles för ofta (ibland fulare versioner av de orden) och jag pratar ofta alldeles för högt och för mycket. Mina kompisar får stå ut med ganska mycket. I viktiga möten och i seriösa situationer kan jag såklart lägga band på mig själv, men i sociala sammanhang som fester och middagar gör jag det inte. Jag försöker att inte vara elak men jag vet att jag ibland skämtar lite för grovt på andras bekostnad (till exempel Stefan), det ska jag försöka sluta med. Jag vill alltid vara jag, men jag vill inte såra någon.
Hur är du som person? Tar du mycket plats? Säger folk att du är knäpp? Eller är du tyst och tillbakadragen? Eller kanske den smarta i ditt gäng? Är du den som tänker mycket innan du säger något? Skriv gärna en kommentar, jag älskar att läsa om vilka ni är som läser bloggen. Ni blir fler och fler för varje dag som går och jag tycker så otroligt mycket om er. Och jag tycker om mig själv och den jag är, äntligen!
/Angelica
Å shit vad jag känner igen mig i ALLT du skriver.
Älskar inte alltid mig själv för att jag är den som alltid ska synas och höras och ofta är grov i munnen och säger det mesta som ploppar upp men sån är jag helt enkelt =)
Bara att försöka älska sig själv och dom som inte orkar behöver inte !
Kram & gott nytt år & tack för en mysig blogg
Haha vad jag känner igen mig i din beskrivning. Jag är likadan!! Har varit varit den som tar plats sedan barnsben. Har också ibland tänkt ”nu ska jag ta ett steg tillbaka ” men insett att min förmåga att ta plats och våga bjuda på mig själv är något positivt. Folk får tycka jag är högljudd och jobbig om se vill 😉
Tack for ett gott skratt I ottan. ( matar en hungrig bebis)
Jag var som barn den gråa tysta musen som inte tog någon plats alls, har alltid varit den blyga tjejen som gjort noll väsen av sig och gömt sig undan allting. Det tog mig många år att komma ut ur det skalet och bli den jag är idag. Under gymnasietiden hände det någonting, jag blev mer utåtriktad och jag hittade mig själv. Idag är jag den fnittriga, spralliga och högljudda tjejen, men som tänker lite extra ibland innan jag säger någonting, vilket jag älskar med mig själv!
Haha det skulle kunna varit min text du skrev.
Jag sjunger fina visor för barnen på dagarna, men när bara min man hör byter jag ut vissa av orden till otroligt barnförbjudna.
Och när alla barn är vakna och vi ser på tv byter jag alltid ut r till m i anti-rökreklamen.
”När du inte kan får eller vill sluta möka, ring anti-möklinjen”
Eller så försöker jag göra om det mesta jag ser på tv till fulare ord, men inte så fula att jag lär barnen något riktigt dåligt.
Som typ ”Hela Sverige brakar”
Ja, såna saker 🙂
Jag kan vara väldigt pratig och högljudd. Även fast jag försöker prata tyst och lugnt så har jag en hög stämma, inte alltid jag tycker om det. Dock är det endast där jag känner mig bekväm, är jag obekväm så säger jag ingenting och det samma är om det är folk jag inte tycker om. Tycker jag inte om eller anser mig ha något gemensamt med vissa personer så är jag endast artig men inte mer. Kan nog uppfattas som bitchig där tyvärr.
Jag har även en förmåga till att utstråla gott självförtroende vilket ofta gör att jag får höra att jag anses ”ha skinn på näsan”. Vet inte vad det är med mig som gör att folk uppfattar det som så, är i själva verket fruktansvärt konflikträdd! Kanske är det just för mitt högljudda,snackiga och rättframma sätt som ger den uppfattningen
Bland nytt folk är jag tyst och tillbakadragen. Har blivit bättre med åren men tycker fortfarande att det är svårt att ta kontakt med andra. Tar de kontakt med mig så kan jag prata på, är dock dålig på att själv fråga den andra personen saker. Min man säger alltid att det är bara att fråga något om dem för folk ÄLSKAR att prata om sig själva! Men vad liksom?! Är som sagt dålig på detta… 😉 Hatar att presentera mig inför en grupp människor jag inte känner. I skolan fick man alltid höra orden; Det går jättebra, hon är jätteduktig men hon skulle behöva prata mer på lektionerna och ta mer plats.
Så ja, jag är ganska tyst och lyssnar gärna kan man väl säga. En tänkare. Det tar lång tid att lära känna mig ordentligt. Har få men nära vänner. Och med dem så babblar jag på. =) Jag skulle nog säga att jag är väldigt positiv som person. Glaset är alltid halvfullt tills motsatsen är bevisad! Och drivande, vissa kallar det envis, när det är något jag verkligen vill.
Och min man är raka motsatsen. Väldigt social, kan prata med vem som helst i alla sammanhang, verkligen tala för sig, precis som du så skämtar han ganska grovt ibland och det är väl inte alla som förstår att han skämtar alltid och kan ta illa vid sig. Men han menar inte så. Han är ju världens snällaste!
Jag har accepterat att jag är som jag är. Jag kommer aldrig vara festens clown, jag kommer (antagligen) aldrig vara den som håller föredrag för hundratals personer. Jag vill inte ha någon chefsroll. Jag är den jag är och jag trivs med det. Och jag har världens bästa man som kompletterar mig samtidigt som han utmanar mig. ♥
Jag är nog på vissa sätt din raka motsats. I skolan kunde jag tänka att ”nu har jag börjat en ny klass och då kan jag försöka att inte längre vara den tysta och blyga tjejen.” Det fungerade nästan aldrig och nu har jag accepterat att jag är tystlåten med människor jag inte känner. Jag är en introvert person och det är helt okej. Faktum är att jag gillar det. Att vara introvert kommer med många andra bra egenskaper och nu när jag inte längre är upptagen med att försöka bli någon annan kan jag fokusera på att lyfta fram de bra egenskaperna istället.
På andra sätt kanske jag är lite mer som du. Jag får också höra att jag kan ha lite knäpp humor ibland och jag gillar att driva med mig själv och bilden andra har av mig. Jag vet inte om andra alltid förstår att jag har skämtat men det är kanske del i det roliga 😉
Ha det fint.
Du verkar så himla härlig och rolig som person! Jag är nog mer den förnuftiga flickan, ”good girl”. Svär inte ofta och tänker alltid efter tre, fyra gånger innan jag säger något eller agerar.. Ibland önskar jag att jag vara kunde släppa loss lite och ta lite mer plats än vad jag gör. För inners inne är jag väldigt barnslig, äventyrlig och rolig! Hur ska man våga vara sig själv i alla lägen? Svårt!
Tack för en fin blogg! Och God Jul!
Jag tror att min lilla AHDH kickar igång när jag är på jobbet med min jobbarkompisar (bara grabbar på min avdelning). Där av blir jag flamsig, ska höras mest, prata mest, lyssna minst, säger sjuka saker och säger gärna f***a lite för många gånger per dag då jag blir förbannad/stressad/osv.
Hemma är jag lugn som en filbunke, så jag vet inte om det är jag eller min omgivning som ”skapar” mitt humör 😛
haha jag är precis den tjejen du beskriver… 🙂
Herregud, de är som att läsa en beskrivning av mig själv… Jag har nog inte accepterat mig själv på samma sätt som du. Men jag är väldigt lik dig
Jag skulle vilja säga att jag är exakt som dig! ”Älskar” att skämma ut mig, tänker liksom inte så mycket på det. Hatar när det är för tyst och seriöst (klart jag kan hålla mig i sådana sammanhang också). Tar det mesta med en klackspark, orkar inte älta saker som ändå inte går att förändra! Mer flams och trams till folket tänker jag! 🙂
Åh, jag tycker du verkar superhärlig som person! Jag känner igen mig i en del du skriver. Själv ska jag alltid dra skämt, om allt och alla, stämningen ska liksom vara på topp när jag susar in i rummet! Vill alla väl, att alla ska vara glada och prata med varandra, är ofta spindeln som sköter hela nätet. Alltså kontaktnätet mellan alla vänner och dittan och dattan. Pratar alltid föööör mycket, är föööör energisk och föööööör mycket! Har även otroligt mycket känslor och gapflabbar eller hulkgråter, här rycks det inte endast i mungipan när jag är glad liksom. Gör en personlighetstest! (googla) Jag tror att du är en gul person precis som jag. Kram
under gymnasietiden var jag en osäker och rädd liten flicka som trodde att hon skulle bli älskad över att va med i det ”coola” gänget. Jag festade för mycket, var inte alltid snäll mot andra och tog mycket plats. Men jag var olycklig och gjorde saker som jag absolut inte ville men kände att jag var tvungen att göra.
Efter studenten slutade jag umgås med alla. Jobbade och slet och träffade så småningom den finaste människan i världen. Mina gamla icke-jag egenskaper satt fortfarande kvar men han hjälpte mig att ta ner mig på jorden och såg mig för den jag var och ville vara. Med honom behövde jag aldrig spela några spel. och med hjälp av honom hittade jag mig själv, den jag visste fanns under den hårda och kaxiga fasaden. Idag är jag stolt över den jag är men däremot har jag fortfarande svårt att lita på andra, jag har svårt att lita på mig själv i andras sällskap. Jag tar aldrig någon plats och sitter oftast tyst för jag vet inte hur någon ska vilja umgås med mig nu när jag inte är den jag var under gymnasiet. Det betyder att jag har en liten skara närma vänner som jag har kunnat lita på och som jag inte behöver låtsas vara den där kaxiga, tuffa ”coola-gänget” personen. Även om det är 8 år sedan jag tog studenten tar det alltså så lång tid att tvätta bort gamla ränder. Men jag gillar mig själv idag, jag är faktiskt stolt över den jag är. Och den lilla biten som fattats mig, kom när Molly föddes. Strunt i allt annat. jag är ju mamma för gudsskull. och jag har aldrig känt mig så tillfreds, rotad och harmonisk som jag är idag!
Jag kan nog va lite blyg och uppfattas ibland som mer blyg än vad jag själv anser mig vara för att jag är just tyst! Observerar och analyserar situationen och kan ibland tänka så mycket på hur alla är och beter sig att jag liksom själv bara utifrån verkar helt koko, övertänker så mycket för mig själv och kanske verkar föööör tyst? Väldigt självmedveten på så sätt, att jag inte heller vill säga fel osv… Öppnar jag sen upp mig och då kan jag få dåligt samvete att jag nästan pratar föööör mycket! Känner jag mig bekväm, kommer min teater apa fram och jag säger dåliga skämt jag skrattar åt själv, dansar fult och babblar på! Skitzo? he he he nej men känns ju så typiskt tjejigt att man ska få skuldkänslor när man sen väl tar plats osv, men jag gillar ju också mig själv men ändå kan hur jag är i sociala sammanhang ibland gnaga så mycket på mig, är jag för lite/mycket nu? Osv… Att jag är så intagande på folks agerande och självmedveten är ju både en styrka och en svaghet, ofta stjälper man sig själv med att gnaga upp sitt awsome utåt-jag? ;))) Kram!
Jag skulle gärna vilja vara den som tog plats, jag var det när jag var yngre men har fått ta så mycket skit för det att den delen liksom… dog. Nu är jag mer den tystlåtna. När jag var liten blev jag alltid tillsagd att inte prata SÅ högt, nu frågar folk varför jag pratar så tyst.
Jag saknar att ta plats, jag skulle vilja ha lätt för att prata och dra skämt men det är som att när jag är i en social situation får jag blackout, känner mig lite dum och vet inte vad jag ska säga så istället sitter jag tyst eller skrattar med… jag har som glömt bort hur man tar plats vilket medför att jag blir utanför just för att jag själv väljer att vara det. Dumt men sant…
Skämtar inte på andras bekostnad men pratar väldigt högt haha och kan bli JÄVLIGT förbannad, då kan jag inte lägga band på mig. Men är oftasr glad!
Jag är nog både tyst och pratig på samma gång… På typ jobbet och i vissa nya sammanhang trivs jag bra i bakgrunden. Deltar gärna mem behöver inte alltid höras och synas. Med dem jag känner lite bättre håller jag nästan aldrig käft och kan ibland gå ifrån en fika eller middag och fråga min sambo: ”tog jag över alltihop nu?” MEN jag tror verkligen att jag också är bra på att lyssna. Något som jag tycker är viktigt och gör man bara det kan man nästan vara hur som helst! ☺
Jag är precis som du, högljudd, skrattig (och gråtig), spexig, tar mycket plats, enormt kärleksfull och empatisk och känslosam. Och jag jobbar stenhårt på att det ska vara okej att jag är den jag är, fick ju en hel parad av människor efter mig för något år sedan som skulle ”ta ner mig på jorden och sätta dit mig för jag var minsann en hemsk människa som tog så mycket plats”. Och det tog hårt kan jag säga för de människorna trodde jag var mina vänner – idag har jag dock lärt mig att de som inte älskar mig för den jag är kan faktiskt gå. Man ska inte va vänner om någon vill ändra på en, eller hur?
ÅH! Måste bara skriva till dig att, jag vet EXAKT hur du känner! Eller ja ganska exakt. Samma sak hände mig i våras då två av mina ”vänner” sa att jag var tvungen att sluta leva i min fantasivärld och komma ner på jorden. Så otroligt ont det gjorde, och gör, tänker på det varje dag men försöker lära mig att jag är jag och duger precis som du har gjort! Sorry för inflikande på din kommentar men det kunde likväl varit jag och mina känslor. Tack
Åhhh kärlek till dig! Vi är värda att älskas så som vi är – inte ha ”vänner” som vill ändra på oss och tona ner oss!
Kul å läsa ditt inlägg! Det känns som att det var jag som hade skrivit det där. Såååå många gånger jag tänkt att bli den där lugna och seriösa tjejen men jag har misslyckats varje gång. Det är helt enkelt inte jag.
Senaste gången var när jag kom tillbaka efter min föräldraledighet. Jag har ändå ett rätt seriöst jobb där det inte funkar att flamsa och skämta så jag försöker tona ner det lite men är nog ändå pajasen på jobbet.
Men för tusan, det behövs ju alla olika sorters människor för att få en bra dynamik så det är lika bra att göra den bästa versionen av mej själv som jag kan:)
God jul på er!
Och jag älskar dig och den du är!! Så lycklig att du är min vän!
Jag är tjejen som tror mej vara blyg men skulle man fråga mina vänner så skulle de nog säga tvärtom. Jag babblar, skojar och tar säkert mer plats än vad jag tror. I skolan, på muntliga grejer då det skulle va seriöst så ville jag hellre bli överkörd av en lastbil än att få alla blickar på mej… Medan jag på rasterna kunde prata om både det ena och det andra för samma personer utan att vantrivas. Lustigt det där 🙂 Livet handlar om att ha kul så jag skrattar hellre för högt än inte alls.
Jag är verkligen den som tänker efter innan jag pratar. Ska jag prata om något viktigt kan jag gå igenom vad jag ska säga (och vad personen potentiellt kan svara så jag vet vad jag ska svara på det och kan gå igenom det innan, vilket såklart ofta inte funkar) flera timmar i förväg.
Annars är jag tillbakadragen bland folk jag inte känner men rätt knäpp och pratar MYCKET när jag är bland mina närmaste.
Åh jag känner så igen mig! Jag är väldigt tillbakadragen bland nya människor och observerar och lyssnar innan jag säger något. Med min familj och mina vänner däremot är jag helt tvärtom och pratar på som aldrig förr 🙂
Jag är likadan! Till och med på nätet så måste jag följa bloggar ganska länge, och liksom få en uppfattning om hur personer är, innan jag vågar/vill kommentera. Men när jag väl kommit igång är jag väldigt pratglad och älskar att kunna hjälpa till, göra folk glada och sprida positiva vibbar. 🙂