Jag tänkte att jag hoppar in för Angelica i kväll med bloggjulkalendern. Dagens inlägg handlar ju om att gråta. Det blir ju lite roligt om det är den supermanliga Stefan som skriver det här inlägget. För män gråter ju inte…
Innan Alice föddes stämde det ganska bra. Jag grät väldigt sällan. När farfar dog och när jag och Angelica gifte oss så var det de två senaste gångerna jag grät innan Alice föddes. Det var ju två helt olika typer av tårar. Då och då kom det tårar när vändningen kom i en film, ni vet där underdog:en till slut lyckas, gud vad jag bölar då.
Sen Alice föddes däremot gråter jag till i princip det minsta som kan uppfattas som urgullig eller lite lite ledsamt. Mest är det stolthetstårar om Alice men det är även massor av sentimentala tårar. Som när vi för första gången lyssnade på en låt tillsammans med Alice som vi lyssnade på massor under graviditeten. Den första låten hon hörde var ”A thousand years”. 
Men ja, senaste gråten var det ja. Det var ju helt klart till reprisen av Svenska hjältar-galan på lördags morgonen. Alltså, så fina människor det finns och jag hoppas att om jag någonsin hamnar i en sådan situation handlar likadant som alla underbara människor som hyllades på den galan. Gången innan det så var det över att Alice verkligen gosade ner sig i babyskyddet när hon skulle somna när jag var ute och körde bil med henne helt själv. Det var inte ett storböl men det föll en tår enbart för att hon var så himla gullig som verkligen gjorde allt i sin makt för att komma så nära ena väggen av babyskyddet som möjligt.
/ Stefan
Vill bara säga: vilken helt UNDERBAR bild på Alice! Hon är verkligen sockersöt er dotter 🙂
Tack snälla! Jag håller med 😉 hihi. kram A
Detta ska jag visa för min fina manliga man som jag under de snart 7 år vi varit tillsammans aldrig sett gråta. Förrän molly kom.. Jag förklarar att det är helt normalt att gråta till sorgliga filmer, lyckliga ögonblick eller ett riktigt gott skratt… han tror att han har tappat det helt. Haha!
Hej Camilla,
Ja, det är faktiskt så det känns när det är som ”värst”. Som att man helt har tappat det. Det är en väldigt bra beskrivning av det. Tack för att du läser och hoppas att din manliga man också börjar läsa.
/ Stefan