Angelica Lagergren

Första tiden hemma med Alice var väldigt känslosam. Jag satt och grät hela bilresan hem från BB-hotellet, det kändes så himla overkligt. Och allt kändes så skört. Hon var så liten och gul, jag kände mig som en lejonmamma som ville skydda henne från allt ont. Det gör jag i och för sig fortfarande, men det var annorlunda de där första dagarna som mamma.

När vi klev innanför dörren med henne första gången gick jag runt med henne i famnen och visade hela huset. När vi kom in i hennes rum började jag storgråta. ”Här ska du bo mitt älskade lilla hjärta”, viskade jag i hennes öra. Allt boande och alla kläder som vi köpt… allt blev helt plötsligt så verkligt. Vi hade verkligen fått ett litet barn! Vår lilla Alice.

Här i soffan hängde vi mest hela tiden de första dagarna. Jag ammade och Stefan servade med mat och dryck. Lilla A hade inga kläder på sig för det var så himla varmt ute och inne. Det var ju liksom värmerekord! Inte optimalt för en liten spädis. Det blev en del turer till och från Danderyds sjukhus för kontroller av Alice gulsotsvärde och viktuppgång. Sen fick vi hembesök av BVC som konstaterade att Alice gått upp för lite i vikt, så då började vi ge ersättning. Sen dess har vi kombinerat amning och ersättning och det fungerar bra just nu.

Nu har jag varit mamma i snart tio veckor och jag känner mig tryggare och lugnare nu än de första dagarna, såklart. Jag gråter ibland när jag tittar på henne och kärlekskänslorna liksom svämmar över. Men jag gråter inte längre av oro som jag gjorde i början. Nu känner jag mer att ”det här kommer jag att fixa”. Men sen kommer de där dagarna fyllda av mycket skrik och lite sömn, då känner jag mig inte lika stark som mamma. Då är det tur att hennes lilla leende ger så sjukt mycket energi. Och att jag har så fina vänner omkring mig som stöttar och kommer med tips. Och jag är så glad och tacksam över att ni följer oss här i bloggen och kommer med pepp och råd. Ni är fantastiska!

/Angelica