Angelica Lagergren

Sen jag blev gravid tänker jag mycket mer på min barndom, på saker vi gjorde, på vänner jag hade och sånt. Jag pratade lite med Stefan om det och frågade om de ofta gjorde utflykter när han var liten. Ni vet utflykter där man packar en korg med massa smörgåsar och ger sig ut. Han sa nej. Eller att han inte minns. Han minns bara ett tillfälle då han och hans bror var och badade och hade picknick. Med deras mamma och pappa också såklart! Men det där är ju olika hur mycket man minns. När jag pratade med Stefans mamma om det här visade det sig såklart att de ofta var iväg och gjorde roliga saker… Men Stefan minns helt enkelt inte det.

Min tvillingsyster och jag. Jessica alltid klädd i gult och jag i rosa. Det här minns jag såklart inte, det hade ju varit lite obehagligt. 

Jag till skillnad från Stefan är ju åt det helt andra, kanske lite extrema hållet… Jag minns hur saltkaret såg ut som vi alltid hade med oss till de kokta äggen när vi var på picknick. (Den var i grön plast med blått lock!). Jag minns att det alltid fanns olika skogaholmslimpemackor att välja mellan, antingen med ost eller med skinka. Det känns som att somrarna gick ut på att bada när jag var liten. Och jag minns alla mysiga grillkvällar på Gotland med mamma bland raukarna. Mammas bästa kompis bor på Gotland så vi var ofta där på semester. Så himla mysigt!

Lillebror i köksvasken, pappa, Jessica och jag. Jag har alltid varit lite längre och lite större än Jessica.

Jag minns också att jag ofta hade svårt att somna på nätterna. Att jag låg vaken och verkligen tänkte på att jag inte kunde somna… Antingen var det myggor i rummet eller så hade jag extrem växtvärk. Gud vad det gjorde ont. Hade ni också mycket växtvärk som barn? Jag hoppas att Alice växer, men slipper växtvärk, det var hemskt!

Ni är som är gravida eller har varit, har ni också funderat mer på er barndom? Eller är jag bara knäpp? Minst en gång om dagen försvinner mina tankar iväg till hur jag kände mig när jag var liten. Vad jag drömde om att bli när jag blev stor. Hur jag liksom trodde att livet skulle vara.

Jag har skilda föräldrar och bodde hos mamma mestadels av tiden och hos pappa varannan helg. Det fungerade ju såklart, men skulle jag och Stefan någon gång skilja oss (det är verkligen inte tanken, men vem tänker egentligen den tanken när de säger ja till varandra i kyrkan?!) skulle våra barn vara hos mig halva tiden och Stefan halva tiden. Nu är ju det mycket vanligare att det är så. När jag var liten var alla mina kompisar som också hade skilda föräldrar hos sin pappa varannan helg. Jag tror att det är viktigt att barnet får lika mycket tid med båda.

Nu måste jag verkligen ta tag i den här dagen. Jag sitter fortfarande i handduk med blött hår… Jag funderar på vad jag ska äta till lunch. Jag tror tyvärr inte att vi har någonting hemma… Det där körkortet hade varit trevligt att ha en dag som denna. Visserligen har Stefan bilen idag, men i alla fall.

/Angelica