Jag har skrivit om det här med att dejta igen efter en skilsmässa förut. Men varje vecka får jag frågor om hur jag gick vidare rent känslomässigt, så jag tänkte skriva om det.
FRÅGA: Hej! Kan inte du berätta lite om hur du gick vidare efter skilsmässan? Jag känner mig så hopplöst lost i dejtandet.. Träffade du rätt direkt? Kram V
SVAR: Om jag träffade rätt direkt… haha. Nej! Det gjorde jag absolut inte. Däremot kände jag ”Åh, jag är kär det här är rätt” med första personen jag kysste efter skilsmässan. Man kan säga att jag var riktigt trasig och vilsen just där och då. En del av mig insåg att jag behövde tid att läka, en annan ville bara klänga sig fast och aldrig släppa taget. Jag behövde bekräftelse och närhet. Jag behövde få känna mig åtrådd och älskad. Mannen jag träffade då var otroligt kärleksfull men sa ”Du får inte bli kär i mig. Vi kan inte dejta”. Och när jag träffar någon, även om jag är trasig och sårad, så vill jag inte höra de orden. ”Du får inte bli kär i mig”. Så jag valde att inte träffa den här killen mer.
Sen väntade en sommar av roliga, knäppa och spännande dejter. Jag var ute mycket och det var så jag träffade män. Nu låter det som att jag träffade huuur många som helst. Så var det inte. Men jag träffade några stycken innan jag tillslut träffade rätt. Jag träffade inte en enda idiot under de här månaderna. De männen jag träffade var fina människor och var och en hjälpte mig framåt i sorgen på sitt sätt. En man hade själv gått igenom två eller tre separationer, han hade många bra råd och tips.
En annan var i samma situation som jag, nyligen skild och vilsen. Jag minns ett tillfälle där jag hade druckit lite för mycket och vinglade in på Riche. Där såg jag en man jag tyckte hade vackra ögon och presenterade mig såhär. ”Hej, jag heter Angelica. Jag är nyligen skild. Jag har två barn på 2 och 3 år och jag vet inte om jag vill ha fler barn”. Härlig tjej! Han tyckte dock att jag var spännande och vi dejtade ett tag efter det.
På höga klackar i sommarnatten utanför min tillfälliga bostad på Östermalm. En tid jag kommer minnas som kaosartad, sorglig, rolig, galen och stundvis fylld med kärlek. Jag åt nachochips med salsasås till middag flera dagar i veckan. Jag var ute och långpromenader på Gärdet mitt i natten när jag inte kunde sova.När kroppen kändes full av kolsyra och tankarna snurrade i huvudet. Alldeles ensam, med hög musik i öronen eller en kompis i mobilen som lyssnade på när jag grät och ältade.
Jag fick sömnmedicin utskriven från min läkare men när jag tog den blev jag så trött och seg dagen efter, så det kändes sällan värt det. Jag är så glad att jag nu är ute på andra sidan. Mitt psyke är så mycket starkare och jag ser ljust på framtiden. Till dig som är mitt uppe i det är mitt tips att tillåta dig själv att känna alla känslor. Det är okej att känna. Det är okej att gråta. Det är okej att vara glad och skratta. Det är okej att kasta sig i en annan människas famn och låtsas att allt är bra för en stund.
”Det är okej att kasta sig i en annan människas famn och låtsas att allt är bra för en stund.”
Bara den personen vet varför du gör det.? Så att det inte går upp ett ljus efter och personen
sig utnyttjad.
Men ? Så fint berättat ändå. Vill bara skicka med en stor kram. Vet inte vad jag ska säga, mer än den kramen. Ha en fin måndag!
När jag läser om din skilsmässa gör det ont i hela mig. Jag är så rädd för att det kan verkligen hända vem som helst. Jag ska gifta mig nästa år och vi är i planeringsskedet men ibland kan jag ändå bli rädd för att just gifta mig, allt är liksom en helt annan nivå av seriös relation då än när man bara är ihop. Det är inte bara att skiljas, det är en rätt stort grej som tar tid, kraft och myndigheters godkännande. Jag är livrädd för att det som hände dig som verkade vara helt utan att du anade något verkligen kan hända vem som helst. Jag har följt din blogg sen den var din och Stefans och jag är så glad att du fortsatte blogga och verkar gå mot ett lyckligare du. Alla förtjänar lycka och du gör rätt i att gå vidare i livet! <3