Tror ni på spöken? Jag gör ju det. Vi fick höra från flera håll att det spökar på Rånäs slott. Igår när vi skulle sova skrämde Jessica upp sig själv. Och mig. Så pass att hon låg och småskrek för sig själv… Haha. Orimligt! Hur som helst lyckades jag somna, men jag vaknade mitt i natten av att någon pressade mig ner i madrassen i sängen. Jag blundade och kunde inte röra en fena. Så himla läskigt! Detta hände två gånger under natten.
Jag berättade det för Jessica och hon sa: ”DET ÄR SÅ SPÖKEN GÖÖÖÖÖR!!!!”. Jag googlade när jag vaknade och tydligen är det inte alls spöken som gör så, utan något som kallas för sömnparalys. Någon av er som varit med om det? Berätta gärna! Jag tycker att det är spännande med spöken och övernaturligt så jag tror att det var en gammal döing som pressade ner mig i sängen. Vad tror ni?
Måste bara dela med mig av konversationen mellan mig och sonen som är jämngammal med Alice, han såg bilden på dig i det här inlägget och undrade om du var min jobbarkompis. Nej sa jag och funderade på om jag skulle förklara vad en bloggare gör. Men så fortsatte han såhär ”Men vad är hon då? Nåt måste hon ju vara! Är hon en mamma, en gubbe eller polis? Jag tror hon är en polis!”
Så om du tröttnar på att vara influencer så vet du vad du ska satsa på, inte barnmorska utan polis! Tack för en bra blogg och allt fint du och Jessica bjuder på i era kanaler! Jag är en trogen följare ?
AHHAHAHAAHA jag orkar inte! Är hon en mamma, en gubbe eller polis? Hahahahah hellre polis än gubbe! hahaha Kramar
Jag hade också många såna tillfällen när jag var i 20 års åldern. Vaknade ofta och såg människor i mitt rum/lägenhet men kunde inte röra mig. Ibland var det ofarliga gamla människor som inte gjorde mig rädd, men ibland obehagliga.
Minns en gång då jag vaknade och HÖRDE någon andas under sängen. Jag låg och stirrade rakt ut i panik, men kroppen kunde inte röra sig. Hann tänka tusen tankar. Efter ,vad som kändes som en evighet, släppte det och jag kunde tända lampan och andetagen jag hörde försvann. Usch, då var jag rädd!
Tur att jag inte tror på spöken och andar ?
Äe fyfan vad läskigt!!!
Hej! Jag led av sömnparalys i flera år när jag var mellan 20 och 30. Då hände det några gånger per år. Det som gjorde det extra läskigt var att jag hade hypnopompa hallucinationer i samband med sömnparalysen (vilket är ganska vanligt). Det betyder att man drömmer när man är ”vaken”: man vaknar utan att kunna röra en fena och samtidigt kan man se nånting uppstå i det mörkaste hörnet i rummet. Plötsligt börjar varelsen komma närmare och till slut sätter den sig på en och man kan varken skrika eller andas (om jag sov på magen så kunde det också vara så att jag bara kände det men inte såg nånting). Det är svårt att beskriva den paniken man känner då. Den varelsen som sätter sig på en heter faktiskt Mara (i Nordiska mytologin) och det är därför obehagliga drömmar kallas för mardrömmar.
Nu har jag inte haft det problemet sen flera år tillbaka. Anledningen till det var att jag började verkligen läsa om ämnet när det var som värst och jag trodde att jag höll på att bli galen. Så nästa gång det hände kunde jag faktiskt komma ihåg det jag hade läst om ämnet och därmed visste jag vad som var på väg att hända, och jag bara slöt mina ögon och fortsatte att sova. Sen dess har det aldrig hänt igen.
Men sluta jag kissar på mig, så läskigt!
Jag har det rätt ofta, det är vidrigt ibland. Speciellt när man tror att man skriker men det inte går. I somras när jag sov över hos sonens pappa hade vi balkongdörren öppen för att det var så varmt just den natten. Jag känner ofta varningssignaler när det är på väg att hända men denna gång kunde jag inte vakna oavsett hur jag försöker. Ser en man kliva in genom balkongdörren och hur han tar tag i sidorna av mig. Jag skriker om och om igen, men får ingen luft som vanligt utan hör bara hur rösten saknar luft och ord. Sonen vaknade dock och skriker ”MAMMA vakna! VAD HÅLLER DU PÅ MED!” då har han hört mig gurgla fram ord, jag vaknade men vågade inte somna om efteråt, det är vidrigt. Uppkommer ofta när man haft en tuff period på ett eller annat sätt.
Jag upplevde det ofta när jag var yngre.. eller 20år ungefär.
Oftast när jag sov på tex soffan, så när det var lite obekvämt. Minns att jag då ”vaknade” och precis som du säger att man inte kan röra sig eller prata. Jag såg och hörde oftast någon som kom närmare och närmare. Sååå läskigt. Jag lärde mig att hantera det och när det hände minns jag alltid att jag blundade och andades djups och på så sätt gick de över.
Är det spöken eller är det sömnparalys som du råkat ut för tror du? =) Kram
Sömnparalys.. eftersom det stämmer in såväl på beskrivningen 🙂
Ja, det stämmer nog. läskigt hur som helst ju! 🙂 Kram
EXAKT så som du beskriver hade jag också runt 20-årsåldern!
Rekomenderar dig verkligen att lyssna på podden spöktimmens avsnitt nummer 7 om sömnparalys!! Väldigt spännande och då kan du jämnföra med dina egna upplevelser om detta! Kramar?
Ahh vilket bra tips! 🙂 Tack! Kramar