Angelica Lagergren

Jag såg att Jessica hade skrivit ett väldigt fint och ärligt inlägg om hennes och Stefans relation. Ni kan läsa hela hennes inlägg här. Deras relation har varit speciell från start. De klickade inte direkt om man säger så. Det har varit jobbigt för mig att de aldrig kom bra överens. Men det var liksom något som jag fick lära mig att leva med. Jessica har alltid varit min nr 1 i livet. Hon har alltid varit den jag ringt först när något bra eller dåligt händer. Stefan blev min valda nr 1. Min kärlek och min man. Han blev den som jag vände mig till när något var jobbigt, tufft eller bra. Jessica fanns dock alltid kvar där vid min sida. Men jag hade helt klart önskat att vi hade kunnat umgås mer som ett härligt gäng. Det blev aldrig riktigt så.

Hur är min och Stefans relation idag? Jag ska inte sticka under stol med att den varit skit och åt helvete. Från i påskas när hela livet kraschade och jag rasade tusen våningar utan fallskärm var jag så satans arg. Jag var besviken på livet. På att det inte alls blev som jag hade planerat eller trott. Nu är jag inte längre arg och det är SÅ skönt. Det går faktiskt inte ens beskriva hur skönt det är att slippa känna den där ilskan som sprakar i hela kroppen. Den där sorgen över allt som inte blev. Den finns inte alls där på samma sätt längre. Självklart gör det fortfarande ont att inte vara en familj längre. En familj på fyra. Nu är vi en familj på tre. Jag har valt att se det som att det inte var meningen att det skulle vara vi livet ut. Vi var inte menade för varandra. Vi fick mer än sex år tillsammans och två fantastiska barn. Livets finaste gåva.

Jag är glad att det är just han som är pappa till mina barn. Även om vi har haft svårt att kommunicera det senaste halvåret har det lugnat ner sig nu. Han är en grym pappa och vi pusslar och fixar så gott vi båda kan. Barnens bästa är alltid i fokus för oss båda och det känns så bra. Att barnen mår bra måste alltid vara prio ett.

Jag kommer inte se bakåt och ångra att det blev som det blev. Jag tänkte förut att vi borde kämpat mer. Men vet ni vad? Alla gör så gott de kan. Jag måste i alla fall utgå ifrån det. Att Stefan gjorde sitt bästa för att hålla ihop vår familj. Ibland orkar man bara inte mer. Då måste man få backa och lämna, hur ont det än gör. Jag har pratat om skilsmässan i senaste numret av Amelia. Och jag ska även medverka i Nyhetsmorgon på söndag och prata om den. Spännande och nervöst på samma gång.