Jag har inte riktigt sett tjusningen att vara utomhus och helt planlöst försöka fördriva tiden förrän igår. Vi började med att äta mellanmål ute efter att Philip hade sovit sin lunchvila. Och sen blev vi bara ute resten av dagen. När jag var pappaledig, först med Alice och sen med Philip blev det mest att man fick jaga efter barnen eller konstant sysselsätta dem. Men igår hände något magiskt. Barnen lekte tillsammans, och var sams (!!!) och underhöll varandra utan att göra tusen olika saker som antingen 1) kunde döda dem, 2) springa iväg 3) slå ihjäl sig. De smet faktiskt bara en gång och det var för att Alice fick syn på blåbärsrisen en bit ut i skogen på vår baksida.
Medan de lekte på, passade jag på att återigen, påbörja att städa ur garaget och fick på så vis fram Alices vita Audi TT som hon fick i tvåårspresent. Då kunde hon bara sitta i och vi fick styra med fjärrkontrollen för att hon inte nådde fram till varken ratt eller gaspedal. Men igår var det andra bullar. Som hon körde. Som en blandning mellan en Formel1-förare och en billtjuv. Vad har de gemensamt? Jo, snabbheten.
Snart ska vi iväg och köpa sandaler och eventuellt nya sneakers till barnen, sen väntar en till dag utomhus.
/ Stefan
Haha hos oss är det tvärt om jobbigt att vara inne för då ska man ha uppsikt eller så hamnar man körandes med leksaksbilar… Vi är alltid ute å driver omkring, tittar på myror, klättrar, cyklar eller vad det nu kan vara
Det är tjusningen när dom blir lite äldre, att dom sysselsätter sig själva bättre. Och det blir bara mer och mer av det. Vilken häftig bil hon har:)