Jag spenderade stora delar av kvällen igår med att spåna fram och stora drag skriva en artikel till Expressen Debatt som jag hoppas kommer upp lite senare i veckan, då ska ni få läsa den. Tiden fullkomligt flög iväg och jag var inte i säng innan 23.30. Något mer som flög var alla tankar i huvudet. Vinklar på artikeln, var den jag hade bra nog eller skulle jag skriva den på ett annat sätt. Jag låg med mobilen i handen och skrev ner en massa stödpunkter så att jag kunde fortsätta när jag skulle sitta på bussen på väg till jobbet idag. Allt jag ville var att somna. Men det gick inte. Jag kände mig som Anna i öppningsscenerna av Frost ”Natten är vaken, och jag är vaken” om jag får parafrasera fritt. Vilket för övrigt Alice en av scenerna som Alice nu har lärt sig utantill.
Jag vände och vred mig i sängen i frustration över att jag inte hittade en bekväm nog position att somna i. Tydligen så oförsiktigt att jag i mitt vändande väckte Angelica. Smidig som det kylskåp jag ibland är valde jag att påpeka att hon borde ta den där nässprayen som hon pratade om innan hon somnade för att hon ligger och småsnarkar så att jag inte kan sova. Bra Stefan, verkligen din finaste stund i livet där. För det var verkligen hennes småsnarkningar som störde och inte alla tusentals tankarna som snurrade i huvudet.
Men jag förstår Angelica på ett sätt nu. Hon har sitt jobb med sig hela tiden då hela hon är sitt jobb. Mitt jobb ryms inom fyra väggar med fönster och en dörr som går att låsa. När jag går därifrån kan jag släppa jobbet, allt som oftast. Jag slutar jobba i god tid innan jag ska gå och lägga mig och mellan jobbet och att sova finnas massa andra saker som går min hjärna att varva ner och därför bara kunna somna när huvudet nuddar kudden. Det kanske inte är så enkelt som jag har trott att bara lägga huvudet på kudden och slappna av. För kroppen var avslappnad men inte hjärnan. Den sprang ett maraton i hundrameterstempo.
/ Stefan