Jag fick ett mail i veckan med frågan om jag ville lyfta upp kampanjen ”Steg för Livet” och när jag läste på mer om projektet blev jag ledsen. Det här är inget samarbete utan något som jag bara valt att lyfta upp här i bloggen, och förhoppningsvis gör det skillnad hos någon. Var sjätte timme tar någon sitt liv i Sverige och det är alltså över 1500 personer som väljer att avsluta sitt liv varje år. Den siffran är mycket högre än jag trodde, och det är sorgligt.
Jag har berättat för er att jag har ångest, oftast i samband med att jag har PMS. Men ångesten kommer fram då och då i livet och jag tycker att den är obehaglig. Psykisk ohälsa är obehagligt och jobbigt, men vi måste våga prata om det. Men jag tänkte inte att det här inlägget skulle handla om mig och mitt mående, utan om en bästa vän som inte längre ville leva. Utåt sett hade hon allt. Hon bodde i ett stort och fint hus, hon hade kärleksfulla föräldrar och syskon och massa pengar. Hon var dessutom snygg, omtänksam och rolig.
Jag trodde att hon mådde bra. Att hon älskade livet. Men det gjorde hon inte. Hon hatade sig själv, sitt liv och sin kropp. Hon skadade sig själv och hade alltid långärmade tröjor så att ingen skulle se såren och ärren på hela hennes underarmar. Jag fick höra att ”Vill hon dö så kommer hon ta livet av sig. Har en människa bestämt sig för självmord går det inte att hjälpa till”. Jag tror inte på det. Jag tror visst att det går att få hjälp och jag tycker att alla är värda att ha någon att prata med. Någon som faktiskt frågar hur man mår. Någon som SER att personen mår dåligt.
Jag var så ung när vi var bästa vänner, jag önskar att jag hade kunnat göra mer för henne. Att jag hade haft svaren. Att jag hade kunnat göra henne lycklig och frisk. Hon var inlagd på olika sjukhus, så hon fick hjälp. Ett tag trodde jag att jag skulle förlora henne, hon höll på att tyna bort framför mina ögon. Så smal, så sjuk. Så många demoner inne i hennes hjärna som sa alla de där hemska sakerna. Vi gled ifrån varandra och är inte längre vänner idag, Men jag vet att hon lever och jag vet att hon mår bättre. Jag vet att hon fick hjälp.
Vill du läsa mer om kampanjen Ett steg för livet? På stegforlivet.se presenteras fyra steg som kan fungera som ett stöd när man pratar med någon som mår dåligt. Det handlar om att våga ta kontakt med personen, visa att man vill lyssna, fråga om självmordstankar och var man kan söka hjälp. Var sjätte timme tar någon i Sverige sitt liv, den siffran måste bli lägre.
/Angelica
Jag var på väg att klicka mig ut från bloggen när jag såg rubriken. Allt som har med psykisk ohälsa och självmord att göra rör upp så mycket känslor i mig.
I januari har det gått två år, två år sedan jag nästan förlorade min syster, min älskade storasyster <3 Den dagen sitter etsad i mitt minne, när mina föräldrar knackar på dörren och berättar att hon hade försökt ta sitt liv kvällen innan. Jag minns hur jag att där i soffan, men min dotter i famnen, bara 3 månader gammal, och vår lillebror helt ensam på andra sidan jorden i Japan. Allt rasade. Vi visste inte, vi visste inte att hon mådde dåligt…
Tre gånger hälsade jag och min dotter på sin bästa moster på sjukhuset, första gången var en chock. Låst psykiatrisk avdelning, min syster i rullstol för hon hade gått ner så mycket i vikt att hon inte kunde gå.
Min syster är den starkaste person jag känner. Idag jobbar hon heltid igen, har återupptagit sina studier. Men viktigast av allt, hon finns kvar hos oss.
Hon är min hjälte <3
Tack för att du lyfter ämnet Angelica, kram
<3
Tack för att du gör det här inlägget
Angelica.
Jag är en av dem som haft depressioner och självmordstankar… Jag har varit på botten och velat dö. Jag har tänkt och funderat men aldrig fullföljt, tack vare kärleken från min familj. Och min kärlek till dem.
Jag fick hjälp i tid! Mina föräldrar har alltid stöttat mig, alltid sett till att jag pratat med nån. Jag har gått till psykolog sen jag var 14. Idag mår jag ganska bra! Jag har inte självmordstankar längre. Jag är idag 22 år och äter antidepressiv medicin sen flera år tillbaka, det kommer jag kanske alltid göra. . Jag har en familj som jag älskar, som jag aldrig hade kunnat lämna. Kärleken till dem är anledningen till att jag inte tog mitt liv då när jag mådde som sämst.
Är så tacksam över dem. Så tacksam över hjälpen jag fått inom psykvården. Som hsp person är mitt humör upp och ner, den känsligheten kommer jag få leva med resten av mitt liv.
För en vecka sedan blev jag drabbad. En bekant valde att avsluta sitt liv, 16 år gammal. Han var populär, spelade fotboll, handboll, hade många vänner, flickvän o en underbar familj. Han valde att avsluta sitt liv, alldeles för tidigt ❤️
Även jag har varit där, djup depression o har den kvar nu men mycket mildare 6,5 år sedan första panikångesten. Jag är glad att jag lever och valde livet. Jag är glad att mina föräldrar inte tappade hoppet om mig när alla vänner vände mig ryggen och spred ut att jag var död eller döende, psykiskt ohälsa blir allt vanligare o vi måste våga fråga folk hur dem mår❤️
Hade en kompis som tog livet av sig då vi var 15. Hon hade massor av kompisar, var glad och social. Kommer aldrig glömma dagen då vi satt i klassrummet och det sades i högtalaren att alla lärare genast skulle komma till personalrummet och vilken chock då läraren och krispersonal sedan kom och berättade var som hänt.
Så bra att du tar upp detta.
För 1 ½ år sedan förlorade min man sin bror i självmord. Utåt sett verkade allt bra, han hade ett bra jobb, många vänner, såg alltid ut att vara glad. Men inombords… ja han mådde nog väldigt dåligt. Chocken den dagen min man ringde mig och sa att hans bror hade tagit livet av sig… Aldrig varit så chockad, så otroligt ledsen. Än idag saknar jag han något så enormt och extra tufft är det nu när det är jul och snart är hans födelsedag. Man frågar sig själv varför!? Varför såg man inget. Men utåt sett verkade ju allt så bra..
Kram!