Idag när jag och Jessica spelade in Tvillingpodden började vi prata om julen och barndomen, vad som var bra och mindre bra. Ett av mina bästa julminnen var när vi fick Mimmi, vår älskade hund. Jag och Jessica var 15 år och vi fick henne i en blå stor låda. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv (alltså bröllopet och när barnen föddes är nåt helt annat) men jag var så glad. Jag hade önskat mig en hund alla födelsedagar och varje julafton hoppades jag att jag skulle få en hundvalp. Både jag och Jessica tjatade som galningar och när dagen äntligen kom och vi fick henne, då var vi så glada. Det var nästan en utomkroppslig upplevelse när jag såg henne där i lådan. Älskade Mimmi. Hon hette Mimmi när vi fick henne och det fick hon fortsätta heta. Jag saknar henne så oerhört mycket. Vi fick ta bort henne för några år sen eftersom hon var sjuk. Om dagen då jag fick henne var den lyckligaste var dagen då vi tog bort henne den värsta. Helt fruktansvärd.
Jag hoppas att jag ska kunna ge Alice och Philip en hund (om de vill ha en) längre fram. Just nu passar det inte så bra rent tidsmässigt, för när jag skaffar hund vill jag att vi ska ha tid för den. Det blir ju som en familjemedlem. Jag tycker at yorkshireterrier är en fantastisk ras och kan inte tänka mig någon annan. Stefan skulle nog hellre vilja ha en lite större hund, men vi får se hur det blir i framtiden. En hund vill jag i alla fall ha igen i livet.
/Angelica
Jag har en likadan vovve lr ska nog säga katt ? Bertil är mer som en katt än hund. Sover helst hela dagen. Vill inte gå ut om det blåser, regnar, snöar eller är kallt. Har en 1 åring och en till på g. ( blir typ lika mellan barnen som Alice och Philip) så de tar tid men förhoppningsvis så blir barnen och Bertil bästa kompisar 🙂 just nu är dottern bästis med Bertil men Bertil känner inte samma sak 😉
Ja, hundar är verkligen någonting speciellt. Hela mitt liv hade jag tjatat på mina föräldrar om hund, det fanns inget jag önskade mig mer och kunde inte förstå att vi som bodde på landet och hade så gott om utrymme inte kunde ha en hund. När vi sedan, som det brukar gå, åkte för att titta på valpar med min mormor som skulle köpa hund blev det bestämt att en valp skulle följa hem även med oss några veckor senare. Lyckan var total, och som jag höll av den hunden, det går nog inte att beskriva i ord. Tyvärr fick hon inte bli ens 2 år gammal, eftersom hon hade en medfödd tarmsjukdom. Det krossade mitt hjärta totalt och jag saknar henne forfarande varje dag trots att det här var fyra år sedan.
I somras skaffade min fästman och jag en hund, en underbar liten saluki flicka som varje dag ger mig mer glädje och kärlek än jag trodde var möjligt, blir tårögd flera gånger om dagen för att jag älskar henne så mycket. Mitt hem kommer aldrig mer att vara ett hem utan en hund, visst är det tidskrävande och kostsamt men det ger så mycket.
Så ja, visst är det härligt med hundar. Fint att du vill att dina barn ska få uppleva samma längtan och kärlek till ett djur.
Vi har en hund, snart sju år gammal och en son som nyss fyllde två år. Hund passade oss bra när jag och maken var studerande med massa fritid och studier i hemmet, men nu när vi har barn, varsitt heltidsjobb (visserligen med möjlighet till distansjobb) och tja. inte alls så mycket tid för hunden, så går jag mest omkring och har dåligt samvete över att hunden får så lite tid. Hund är underbart men det binder en så otroligt mycket… Vi älskar vår hund och skulle aldrig göra oss av med henne, men det är tungt med kombinationen barn, hund och jobb.
Är inte helt säker på vad du försöker säga här, faktiskt. Ja, jag är väl medveten om att det är tidskrävande att ha hund (som jag ju också skrev), och jag förstår så klart också att det, hur gärna man än vill, inte alltid är läge att skaffa hund. Tycker du påtalat det uppenbara, här, som svar på en kommentar där jag delade Angelicas upplevelse att längta innerligt efter hund och sedan få en, och att förlora en och sedan ta (ett eventuellt) beslut om att skaffa en ny. Myntet har alltid två sidor och man får såklart överväga båda noggrannt innan man väljer att ta ansvar över ett liv. Tidskrävande och arbetsdrygt, ja. Kanske ett stressmoment och en orsak till att man är tvungen att omprioritera sitt liv och vad som är viktigt, det har jag inte förnekat. Men som jag sa, så mycket glädje, kärlek, värme och uppskattning. Tråkigt tycker jag att man inte får poängtera det ena utan att någon måste lyfta fram att det minsann också är tidskrävande och bindande etc, alla de klassiska atgumenten mot att skaffa hund. Tror alla förstår det.