Sitter och moffar godis på kontoret, samtidigt som jag lyssnar av en riktigt bra intervju jag gjorde igår. Så pass njutbart! Ikväll kommer min gulliga vän Malin hem till oss (TILL VÅRT STORA DRÖMHUS) och äter middag. Jag ska göra en smaskig och nyttig kycklingrätt.
Och i morgon kommer Ormis på middag och ska dessutom sova över (EFTERSOM VI BOR I ETT JÄTTESTORT HUS SKITNÄRA STAN, hehe) hos oss. Det ska bli megamysigt! Jag älskar verkligen att umgås. Det är jag förmodligen inte ensam om, men jag gillar inte att vara ensam. Jag är inte den som behöver ensamtid, faktiskt inte alls. Om jag fick bestämma skulle varje dag och varje kväll vara fylld av sällskap.
Jag tycker att omge mig med människor som jag ger mig energi. Tyvärr är jag nere i en negativ spiral just nu, så jag ger inte så mycket energi. Jag ältar och ältar och ältar. Och tar energi. En sån där vän man helst inte vill umgås med… Men jag lovar att bli bättre!
Men jag kan ju vara glad över att vi bor i ett fint hus, (JÄTTESTORT SOM SAGT, INTE ALLS LÅNGT IFRÅN STAN) att min tvillingsyster flyttar till grannhuset inom kort. Och att jag har en man som älskar mig över allt annat. Och jag älskar honom också såklart.
Allt kan inte gå ens väg i livet och även om jag anser att vissa saker är sjukt orättvisa och orimliga, så är det bara lyfta blicken, upp med hakan och fortsätta framåt. Det är som det är och det blir som det blir, som Stefan brukar säga. (Sorry för alla versaler om vårt hus, det är lite internt). I helgen kommer hur som helst lite fler bilder från vårt hem, det är några som efterfrågat det.
/Angelica
Oh gosh va jag känner igen mig. När det inte går vägen. Inte ens efter sju månader. Inte ens när man har kämpat mot reumatismen i två år och ska känna sig lyckligt nykär och nygift. Nix. Det funkar inte som det ska. I stället åker vitlök London över bröllopsdagen och fortsätter att hoppas…