Min fru är underbar på alla sätt och vis, men ibland blir det fel. Så som det blev i helgen. Jag ber om ursäkt å hennes vägnar, kära bloggläsare. Ni förstår att hon är lika spontan som hon är omtänksam. Hon menar väl, det vill jag berätta för er. Det är bland det enda hon vill.
Hon lovade en sak men det blev inte så. Jag gick till och med i god för henne att det skulle bli så. Eller ja, när hon sa att hon lovat det så sa jag att absolut, så ska det bli.
Ni vet hur alla under slutet av 1990-talet gick och var så otroligt spända över att det skulle bli år 2000? Om ni var över tolv år gamla så lär ni komma ihåg det, det var ju helt sjukt stort. Det var inte bara ett århundraskifte utan ett millenieskiftet. Hur skulle all teknologi klara det? Företag gjorde tester, alla trodde flygplan skulle störta, världen skulle gå under, världen skulle bli en bättre värld. Förhoppningarna var stora, rädslan lika så. Allt var möjligt. Nu skulle saker hända… Men så hände ingenting. Allt tickade på som vanligt. En enorm tomhet uppstod hos oss alla. Eller ja, lättnad hos de som satt på flygplan som de trodde skulle störta, men mest tomhet. Tomhet för att den här liknelsen ska gå i hamn. Tomhet, ok? Ok!
Det är lite så jag gissar att ni bloggläsare kände när klockan blev 00:00 idag den 4e november 2013 och helgen officiellt var över. Det kom alltså inga blogginlägg om vårt fantastiska bröllop i helgen. Men ni är ju alla normalbegåvade människor som ger oss er tid i 4 minuter och 26 sekunder i snitt varje dag (i alla fall så påstår Google Analytics det och de är ju rätt bra på sin sak, har jag hört) så det har ni ju redan räknat ut. Att det inte kom något blogginlägg med fler bilder från vårt bröllop alltså. Anledningen; Helt enkelt för att vi var för trötta för att göra det.