Jag och Stefan tycker och tänker olika om några saker när det kommer till barnuppfostran. Jag tänker inte skriva upp alla olikheter här, för jag är inte ute efter att veta vilka som tycker att jag gör rätt eller att Stefan gör rätt. Jag är ute efter tips från er hur ni gör hemma när ni tycker olika. Eller tycker ni alltid lika om allt? Måste man det? Ett exempel är det här med matstunder. Jag vet att maten inte ska vara någon lek, mat är mat men… Jag tycker att det viktigaste är att barnen får i sig mat.
Om Alice sitter och bara pillar med frukosten och inte äter någonting blir jag stressad över att hon ska gå hungrig. Jag vet ju att hon äter när hon är hungrig och att hon inte svälter… Men som i morse åt hon ingenting, då gjorde jag det till en lek. Hon fick mata djuren med ost och yoghurt och jag matade henne. Och då åt hon. Stefan tycker inte att vi ska göra så. Till viss del håller jag ju med honom. Jag vet att även experter säger att jag gör fel här, matstunden ska inte vara en lekstund för då får man vända ut och in på sig själv tillslut och hitta på olika lekar för att få i barnet mat.
Nu var det här bara ett exempel, ett dåligt egentligen eftersom jag vet att jag gör ”fel”. Men det finns fler saker vi gör här hemma där vi tycker olika. Hur ska man göra då? Det blir ju konstigt om jag uppfostrar på ett sätt och Stefan ett annat. Hur gör ni hemma? Kom gärna med tips!
/Angelica
Tycker verkligen att det är intressant hur folk fastnade vid just ”kladda vid bordet” när det uppenbarligen bara var ett exempel och den faktiska frågan var hur man gör när man tänker olika ang barnuppfostran.
Till saken hör ju att när
Barnen är små så är sällan de där olikheterna särskilt problematiska. Man kan ändå kompromissa och göra olika. Ju äldre barnen blir desto mer måste man ändå ha samma grundtanke med uppfostran. Med tonåringar är det ju inte idealt att man tycker helt olika och därmed gör helt olika. Några tips hur man ska komma överens har jag inte 😉 vi är tack och lov ganska mycket inne på samma bana med det mesta men en dag står vi garanterat där och tycker helt olika.. Då gäller det väl att kommunicera kommunicera kommunicera. Typ.
Lyssna på första eller andra avsnittet av podden Kära barn, i ett av dom säger L Hallin att det är bra att barn får se att man gör olika.
Hos oss är det samma, jag tillåter det mesta vid matbordet men min man tillåter inget. Vår 4åring anpassar sig efter vem han äter med, han vet vem som man får göra vad med.
Jag tycker inte alls du gör fel, tycker du gör helt rätt! Mat skall vara en trevlig och rolig stund och ser inget fel i att koppla det till lek. Det är ju en positiv grej. Bordsskick kan dem lära sig när dem blir äldre! Det är min åsikt iaf 🙂
Hej ☺️ Jag tänker för det första att lek vid bordet kanske inte är hela världen varje dag, en liten plasttiger tror jag inte kommer göra det omöjligt i framtiden. Se det som måltidsredskap istället för leksaker. Att behålla måltiden positiv och regelbunden är nog så jobbigt utan ”redskap”.
Men, vi tycker också väldigt olika hos oss. Vi upplever att det viktigaste är att respektera varandras åsikter och att prata igenom saker (i stressiga tider är vi inte bäst på detta direkt) men målet är att våra olikheter kan utveckla varandra. I praktiken blir det lite konflikter men vi har kommit fram till att man inte ändrar ett beslut som redan gått fram till barnet, att inte skuldbelägga den andra och att prata genom stora viktiga ideal innan. Inte det lättaste alltid
Det är okej att tycka olika men ni måste se till att vara en enad front framför barnen. Ibland får man kompromissa. Men sen tycker jag som förskollärare att barnen ska få leka med maten när de är i förskoleåldern. Sålänge det inte kastas mat på andra(är kränkande) eller hälls ut en massa mjölk med flit så går det väl bra att leka. Det ska vara roligt att äta och inte kännas som en jobbig situation för barnet. Tror inte Alice kommer sitta och kladda med maten i tonåren bara för att hon fick leka lite med maten som 2 åring.
Min man och jag hade varit tillsammans i nästan 8 år innan vårt första barn föddes. Och i alla år hade vi pratat om hur vi ville uppfostra våra barn den dag det blev dags. Det mesta var vi överens om redan då. Vi tycker absolut olika om saker idag, jag är väl kanske den som mest ”vill ha det på mitt sätt” och får bita mig I tungan ibland för att inte ”klaga” på pappan framför barnen, jag menar det är ju inte att han gör fel, han gör det bara inte på mitt sätt.
Ska vi ta måltiderna som exempel precis som ni, så har vi som regel att inga leksaker får vara med på bordet under tiden vi äter och det har kommit sig av att det blev för mycket lek och för lite ätande. Men vi kan leka, sjunga och tramsa om det behövs för att lura i barnen nån tugga till. Vi låssas ofta att de bygger hus i magen och att maten då är byggmaterial. Pastan kanske är tegelsten till väggar, paprikan blir tak osv. Det är roligt att se hur de använder sin fantasi.
Sen har vi gett upp att traggla vid middagen främst de dagar de går på fsk , de dagarna verkar de ha lunchen som ”sin största” måltid. Har man glömt att kolla på matsedelN så märker man ändå vilka dagar de ätit soppa och fisk (de håller sig inte mätt på samma sätt som med andra msträtter) för då äter de bra hemma.
Jag har inte heller något svar, men jag tror man ska vara överens inför barnen…eller i alla fall hålla tyst då. Sen kan man diskutera med varandra när man är själva. Att tycka olika måste man ju få göra. Hur ska man kunna tycka lika länge exakt allt liksom? Man får väl kompromissa och fundera på hur viktiga saker är. I ert fall kanske Alice inte alltid kommer leka med maten utan lära sig äta utan lek också att äta är ju viktigast!
Så intressant ämne! Det borde ni prata om i podden.
Ja du, skönt att inte vara ensam om att tjafsa om sånt! Vårt barn äter så dåligt att mannen gärna gör 1938373 maträtter för att få hen att äta. Vilket resulterar i stress och massa spring runt bordet för att få hen att sitta kvar. Medans jag är uppfostrad med att äta det som bjuds eller låta bli. Han låter hen även kladda, ta vår mat, kasta mat osv. blir de för jobbiga sätter jag mig i ett annat rum..
som det stod i en tidigare kommentar, barn ska få kladda och känna på maten då de är små och lära sig äta ordentligt då de blir lite äldre. sedan behöver de ju inte sitta och spilla ut mjölk överallt med flit heller 😛 tror inte barnen lider av att föräldrar har olika ”regler” vad man får eller inte får göra.
Efter snart 2 och ett halvt år av förstagångs-föräldraskap har vi nog börjat landa i att vi gör olika helt enkelt. Det är liksom viktigare att tänderna borstas, händer tvättas osv än hur det görs. Jag är lite utav ett kontrollfreak så jag är nog den som jobbar mest med att inte lägga mig i hur pappan gör. Men sanningen är ju att om allt ska vara på den ena förälderns sätt så blir tillslut även arbetsfördelningen hemma skev. Om bad, mat, kläder, hygien måste vara som jag vill så blir det i förlängningen jag som gör det. Men det är klart att vi diskuterar vissa saker eller förklarar för varandra varför vi väljer att göra på ett visst sätt och ofta fastnar ju det och så kanske man själv gör annorlunda per automatik om logiken bakom stämmer. Vilket den ju ofta gör.
Jag håller helt med dig & känner igen mig i beskrivningen som kontrollfreak! 😉 Men efter 3 barn & fem år senare så tänker vi inte ens på att vi gör olika längre. Man uppskattar (och barnrn uppskattar nog också inom rimliga ramar) olikheterna 🙂
Så länge maten kommer i magen, då spelar det inte så stor roll om en lekte flygplan, mata djuren eller sitter med paddan. Hon kommer säkert inte vilja mata djuren om 15 år och hon har ett positivt förhållningssätt till matstunden! =)
Grundplåten när det kommer till att vägleda barnen genom livet är bottenplattan, att an i familjen har en stadig grund att stå på, då innebär det också mycket dialog och kompromiss om man tycker olika i fråga om olika saker. Viktigast här är att inte visa barnen att man tycker olika, utan vara tydliga och beslutsamma gentemot dem, och inte gå emot varandra.
Det ska alltså inte gå att komma till mamma för ett ja om pappa har sagt nej.
Detta tjänar man på längden barnen växer upp och snart ät de tonåringar då går det inte att stå där och vela fram å tillbaka utan då är gemensamma beslut som gäller.
Jag tänker ju lite som du. Man ska kanske inte leka vid matbordet men å andra sidan är det ju också viktigt att matsituationen aldrig blir en kamp heller. Hos oss funkar det jättebra när jag och sonen är ensamma för när vi har det lite mer slappt så äter han ofta ordentligt. Men när pappan är hemma som vill att man äter ordentligt så tramsar han mycket mer och det blir en stor grej av det. Så jag tror inte att man ska göra för stor grej av det. Men vi är otroligt olika med det mesta som har med barnuppfostran att göra tyvärr.
Berätta mer om den där nya bilen tack!! <3
Aj will madame! PUSS <3
Jag har inget bra svar, mer än att man kanske ibland bara gör olika och det är OK så länge det inte handlar om typ hur man behandlar varandra..och så länge man inte går och gör om den andres beslut och underminerar varandra! Kanske man kan kompromissa ibland också 🙂 oftast är det ju viktigare för den ene. Ang maten, förstår er båda! Pröva att bara få henne att sitta till bords under måltiden och kommentera inte ens hur vida hon äter eller inte. Prata om dagen och annat istället så kanske det börjar slinka ned!
Har inga bättre tips än att diskutera med varandra. Men jag ville säga att det är jätteviktigt att barn får leka med maten! Kladda och känna för att lära sig tycka om mat. Sen när de blir äldre och lärt sig tycka om mat och matstunden lär de sig bordsskick.
Så länge man är överens om grunduppfostran så tänker jag att det nog inte gör något om man gör olika vid vissa situationer. Barn lär snabbt. Dom vet snabbt att hemma får man inte göra så, men hos mormor får man. Pappa gör på detta viset och mamma gör såhär.
Så för barnets skull gör det nog inget, men sen ska ju dom vuxna vara nöjda med det också. Det är en helt annan sak 😉
Jag har hört flera (t ex Louise Hallin och Malin Alven) säga att det inte alls är fel att föräldrarna är och tycker olika, tvärtom 🙂 Jag tror det stämmer, för jag tror att gränser och regler behöver komma inifrån, att det blir konstigt om jag säger ”så gör man inte” bara för att, även om jag egentligen inte tycker så.
Kan ju även säga att vi är som er vid matbordet, pappan tycker det ska vara ordning och reda och bordsskick medan jag inte bryr mig om det blir lite lek och kladd. Då blir det så att när jag är med så får hon kladda och så får jag städa haha.
Fast det behöver väl inte vara dåligt tänker jag? Att man är olika alltså. Det är väl så världen ser ut för det mesta. Kanske att det är så man lär sig att kompromissa och anpassa sig efter olika människors förväntningar. Jag tror inte det är förvirrande att människor omkring en tycker/säger olika, det ger väl snarare bredare perspektiv på sin omvärld. Kram och tack för bästa bloggen<3