Angelica Lagergren

Ni är några som uppmärksammat mig om att min utlovade förlossningsberättelse om Philip aldrig kom upp i bloggen även om vi pratade om den i Tvillingpodden. So here it goes:

Jag fattade inte vad som var på väg att hända kvällen den andra september. Alice sov sedan 19:30 som vanligt och Angelica var trött, vilket hon varit hela graviditeten. Hon hade på dagen klagat över att hon hade ont nere i ländryggen. Hon gick och la sig strax efter halv tio. Jag satt uppe lite längre och kollade nyhetssändningen kl 22 innan jag gick upp till sovrummet. Angelica sov när jag kom upp och jag somnade ganska snabbt därefter, för att bli väckt ”direkt” när jag somnat av Angelica. Jag gick ner värmde hennes vetekudde, gick upp och somnade om. ”Direkt” efter att jag somnade blev jag väckt av Angelica som ville att jag skulle värma hennes vetekudde igen. Sådär höll vi på några gånger till innan jag lite surt sa ”Nej, jag måste få sova nu”. Angelica blev sur och gick ner för att sova på soffan och då ha närmare till micron. Jag kom ner efter en timme med otroligt dåligt samvete och det var här jag förstod att det var dags.

Jag kände mig helt oförberedd jämfört med förlossningen med Alice. Inga väskor var packade. Angelica hade i alla fall varit förutseende nog att börja lägga det hon ville ha med sig i sin BB-väska i en hög i vår walk-in-closet. Våra historier går lite isär vid den här tidpunkten, Angelica tyckte att jag flackade runt hemma som en yr höna medan jag bestämt till denna dag hävdar att jag hade full koll på vad jag gjorde. Grejen var den att jag ville inte lämna Angelica själv längre stunder i arbetet med sammandragningarna, samtidigt som jag behövde packa min, barnets och Angelica BB-väska. Vilket resulterade i att jag packa några saker, kollade till Angelica, packade lite med, kollade till Angelica igen. Jag förstår ju hur detta kan uppfattas som en yr höna, men jag hade koll.

Strax innan klockan fyra på morgonen satte vi oss i svärmors bil och åkte mot BB Sophia. Det var en sådan där bilfärd alla killar drömmer om att ta till BB. Helt tomt på vägarna och gaspedalen i botten. 29 minuter senare parkerade vi på (vad jag trodde var rätt) parkeringen vid BB Sophia och gick sakta men säkert upp till förlossningsbyggnaden. Vi fick direkt ett rum där vi gjorde oss hemmastadda, Angelica i förlossningssängen och jag bredvid. Jag kunde dock inte släppa det här med parkeringen, BB på Danderyds sjukhus var svinenkel parkering, här skulle vi få ett tillstånd och betala någon speciell avgift. När barnmorskan och sjuksköterskan lite senare var inne med Angelica passade jag på att springa ut och göra rätt för mig med parkeringen, vilken stor svikare jag kände mig som att jag fokuserade på detta och inte på min snart födande fru. Men nu var det avklarat, fullt fokus på Angelica.

Angelica jobbade på med sin andning och tar lustgas vid strax efter 06:15 enligt mina anteckningar från den morgonen. Jag hade däremellan lyckats med att irritera upp Angelica två gånger under samma hjälpövning. Vi fick ett tips av barnmorskan att jag skulle trycka Angelicas knän bakåt när hon satt upp i förlossningssängen. Tänk er att ni ska skjuta någon som sitter på en stol bakåt med händerna på dennes knän. Så uppfattade jag beskrivningen. Meningen var dock bara att jag skulle hålla på hennes knän och lite lätt, lätt, lätt trycka dem bakåt. I samma veva som jag gör detta försöker jag hjälpa till med andningen och andas kraftigt ut en andedräkt med tre koppar kaffe. ”And the award for ’Husband of the year’ goes to… Not me!”

Efter skiftbytet klockan sju blir Angelica undersökt för första gången (öppen 6 cm) och strax innan åtta får hon möjligheten att börja bada. Öppningsarbetet fortsätter och Angelica ligger i badet, handflator upp andas sig genom sammandragningarna och drar lustgas när det behövs. Till skillnad från förlossningen med Alice där det sattes epidural, fylldes på epidural, barnmorskor in och ut, sjuksköterskor och läkare in och ut så är allt väldigt stilla och lugnt den här gången. I rummet är det bara Angelica, jag och barnmorskan.

Öppningsarbetet går bra och strax efter 10 på förmiddagen tar barnmorskan hål på fosterhinnan, då den står längst ner men bebisen har en liten buffert av fostervatten inne i hinnan som förhindrar den att komma ned helt. Värkarbetet drar igång och jag tror ett tag att Angelica är på väg att ge upp, hon sjunker ner under vattenytan och jag tar ett järngrepp kring hennes nacke för att hålla henne ovanför vattenytan, som vi kämpar mot varandra här. Hon vill ned och jag håller henne ovanför. Hon måste ju kunna andas. I efterhand har hon berättat att hon ville bara ned med öronen under vatten för att fokusera bättre, men det var inte så jag uppfattade det där och då.

Barnmorskan och jag hade tidigare pratat om att, om allt gick bra skulle jag få ta emot Philip istället för henne. Så när det närmade sig fick jag order om att ta av mig tröjan och komma närmare. Det viktiga var att om Philip väl kom ovanför vattenytan fick han inte komma under den igen, men höll vi honom under hela tiden var det ingen fara, då skulle han inte dra sitt första andetag och därmed inte riskera få in vatten i lungorna. Philip kom ut och jag tog tag, med barnmorskans hjälp, i huvudet och drog, sen under armarna och drog. Han fastnade med höfterna så här fick jag hjälp av barnmorskan att dra samtidigt som Angelica krystade en extra stark sista gång. Jag la upp Philip på Angelicas bröst och alla andades ut.

Hela förlossningen var mycket lugnare och stillsam med Philip än med Alice. Jag har i efterhand tittat genom anteckningarna jag gjorde och för att se allt som hände natten till den 17 juli 2014 så får man scrolla på skärmen men morgonen den 3 september 2015 fyller inte ens halva. Det var två väldigt olika förlossningar det är en sak som är säkert. Här kan ni läsa min förlossningsberättelse med Alice del 1 och del 2.

/ Stefan