Jag har inte svettats riktigt ordentligt sen min förlossning med Philip och innan dess vet jag inte ens när jag gjorde det senast. Jag har på riktigt längtat efter ett träningspass där jag verkligen tar ut mig och det kan man helt klart säga att jag fick igår. Passet igår var en riktig utmaning. Ungefär i mitt av passet tittade jag på Jessica och såg att hon också var nära till tårar.
Träningen var så intensiv att den liksom utlöste något inne i kroppen… endorfiner? Det låter flummigt men det kändes bra. Jag fick inte tårar i ögonen av att det var jobbigt eller att jag var ledsen, det blev typ som en känslokick. Jag kände ”Yes, det här klarar jag!”. Men jag måste erkänna att jag flera gånger innan det tänkte ”Jag kan inte, det går inte, jag är för svag”. Men tränaren sa gång på gång ”Smärtan ni känner är inte farlig, benen vill bara inte göra som ni vill. Kämpa på!”. Jag blev så peppad!
Jag hittade den här bilden i arkivet, Alice var fem månader (som Philip är nu) och jag var gravid igen, men det visste jag inte här när bilden togs. Jag och Stefan tog tag i träningen igen men det höll inte i sig så länge. Nu vill jag komma in i en bra rutin där jag i alla fall får in ett träningspass i veckan. Jag måste fortsätta med min yoga hemma också, jag blev sjuk så jag har vilat från den. Nu känner jag mig redo att sätta igång igen.
/Angelica
Jag tycker den mörka hårfärgen passar dig så bra! Är det din riktiga färg?
Jag går på ”förälder och barn”-träning sen min dotter var 4-5 månader, som Nordic Wellness anordnar. Vet att Sats även har. Så himla bra, jag kommer iväg på dagen och det blir som en aktivitet en gång i veckan. Anpassat till mammor där paus för amning, blöjbyte är ok under passet såklart! Nu är min tjej 8 mån och snart blir hon för gammal att ta med för hon kryper ju loss och då blir det svårare att koncentrera sig men de har varit så bra verkligen.