När jag träffade Nisse och Manne för några veckor sedan för att spela in deras medverkan i Papparapporten, fick jag frågan av Manne om jag kände av någon tvåbarnschock. Jag svarade där och då att jag inte trodde att jag gjorde det. Fullt sanningsenligt faktiskt.
Sen har den där frågan legat i bakhuvudet och gnagit lite i tid och otid. Och efter att jag skrev morgonens inlägg har jag inte kunnat släppa det alls. Jag ska väl säga att jag inte känner mig chockad på något sätt, men vissa saker är helt klart mer omständigt än jag hade föreställt mig dem att vara. Läggningar är en sådan sak. Det fungerar ju finfint när bägge är hemma men när det är jag eller Angelica som är hemma själv är det lite svårare än man vill att det ska vara. Framförallt svårare än man tycker att det borde vara.
Vakentid har jag inga problem med att vara själv med bägge barnen. Självklart är det jobbigt när båda är missnöjda med tillvaron och man gör allt i sin makt för att det ska bli bättre, men det är ändå hanterbart på ett annat sätt än en läggning som inte fungerar. Mitt tålamod är ett helt annat. Det som jag däremot själv tycker är lite tråkigt, är att min toleransnivå för gnäll, är betydligt högre med Alice än med Philip. Om Alice är arg, sur och skriker eller fejkgråter (det finns en klar ljudskillnad i om hon är ledsen på riktigt eller om hon är ”ledsen” för att hon är trött/arg/sur/saker inte går som hon vill) kan jag låta det gå en stund innan jag reagerar. Diska klart eller vad jag än håller på med. Jag kan på ett sätt stänga av det. Om Philip gnyr minsta lilla släpper jag allt och kommer springande. Det känns rätt taskigt mot Alice, men jag vet att hon klarar sig. Jag är lite med Philip som Angelica var med Alice i början. Väldigt harig.
Men åter till frågan; Vad är tvåbarnschocken? Och mitt svar är att jag vet inte. Jag känner mig inte chockad, men jag tycker som sagt att saker och ting ibland är onödigt omständiga. Ni som är flerbarnsföräldrar; Fick ni en tvåbarnschock? Hur såg den ut? När kom ni på att ni har/hade haft en tvåbarnschock? Många frågor, men jag vill gärna höra er input.
Än har jag inte upplevt någon tvåbarnschock, förutom det där dåliga samvetet äldsta är 2.5 och yngsta är 4 månader. Den här omgången är som en dröm mot när den äldsta kom, där kan vi snacka chock och en släng förlossningsdepression. Jag förstod inte alls vad folk menade med babybubbla och tyckte alla ljög. När folk kom fram och sa ”visst är det härligt?!” Krystade jag fram ett ”jaaaa..” och försökte hålla tillbaka tårarna. Nä första barnet var ingen dans på rosor. Den här omgången fick jag dock uppleva den berömda babybubblan 🙂
Har två döttrar på 2,5 respektive 9 månader och jag fick min chock med första barnet.
Tycker nästan det är lättare med två barn än med ett barn 😉
Håller med dig i det där med nattningen, de e väl det svåraste med att vara själv med två barn.
Sen om båda är ledsna samtidigt så är det inte heller lätt att trösta och finnas till för två barn samtidigt. Men jag brukar sätta nig i soffan eller på golvet och ha båda i knät samtidigt.
Men med rätt inställning går det mesta bra ändå 🙂
Jag tycker att du gör rätt som går till Philip snabbt! Små bebisar ska få hjälp så fort det går Men såklart ska inte Alice vänta längre än nödvändigt. ..
Ja ingenting fungerade som jag ville när lillasyster kom. Från en lätt och harmonisk tillvaro med ett barn till kaos. Storebror kände sig bedragen och gjorde allt i sin makt för att få all uppmärksamhet som han tidigare odelat fått och lillasyster va en olycklig tös i början och min kropp sluta fungera så amningen som jag erbjöd sonen ett år fick dottern prova på ca 3 månader och höll på svälta ihjäl på kuppen innan jag fattade att det inte kom tillräckligt och ersättning ville hon inte alltid ha heller. Mina tappra försök att gå till öppna förskolan med båda va en mardröm hehe. Så första halvåret sög faktiskt men nu är det fint förutom när barnen slåss å retas( läs varje dag). Men skönt för dig att du inte är chockad!
En barnmorska sa till mig att de flesta (inte alla, men många) får nån slags chock..vissa med första, eller med andra eller med tredje osv. Jag fick chocken med nr1 så jag hoppas jag är klar nu när 2an kommer om cirka 6v 😀
Ärligt talat..för många handlar det om hur mkt stöd man får. Om man roddar allt själv så är ju två ungar jäkligt tungt.
Bra jobbat igår kväll, bra jobbat Angelica alla andra långa mornar och eftermiddagar!
Chocken kom när trean kom :). Vi har tre barn på fem år. När trean kom hade vi inte de bästa förutsättningarna mellantjejen då 2,5 var riktigt sjuk när minstingen kom plus att hon hade nattskräck och var hysterisk varje natt i flera månader. Behöver jag säga att vi var trötta!
Minstingen är som er Alice, född juli 2014. Den största omställningen med tre barn är nog känslan av otillräcklighet. Man kan exempelvis inte sitta i soffan bredvid alla tre, eller vid matbordet eller hålla alla tre i handen…
Hade nog ingen chock direkt men som du skrev vissa saker blev lite mer omständiga…. en vill ut o en e hungrig o precis när alla kläder är på måste man in igen för att byta stinkande blöja… äldsta är snart 4 o lillan är 3 mån… det ända var kanske att vi nu började om från början.. från att va blöjor i, sova hela nätter, klä på sig själv ja allt en 4 åring kan tillbaka till blöjor o flaskor 😀 men vi klagar inte det är roligt med bebis igen ♡
Hej!
Va kul, spännande och skrämmande att ni tar upp dehär med två barn! Vi väntar vårt andra barn i april och då kommer vår son vara 1.5 år och shit va jag är nervös och rädd! :/
Försöker att inte tänka så mycket och försöker njuta av att få vara gravid igen och längta tills lillasyster/lillebror kommer men tankarna skenar ju iväg om man säger så 😉
Man undrar så hur allt kommer allt bli med två när man redan nu är svettig om dagarna!
Så jag älskar att följa er familj i allt ni gör, ni är fantastiska! <3
Förstår dig! Vår 2a kommer om ca6v, precis 18mån mellan bsrnen. Det blir..spännande! 😀
Vi har 1,5 år mellan barnen. Och tvåbarnshocken kom när yngsta började gå vid 10 mån ålder och röjde överallt. Och den har inte gått över än fast yngsta nu är två. Haha.
Eller hur! Vår yngste är elva månader nu och vår chock kom med hans rörlighet känner jag. Han kryper, klättrar, ramlar och går överallt och kan inte lämnas ensam en minut. Någonsin. För då slår han ihjäl sig. Jag har aldrig varit så slutkörd som nu! Och så en trotsig treåring på det. Men jag får vila om några år
skulle avsluta mitt inlägg ovan med ett utropstecken och trött men glad smiley, men det föll bort! 🙂
Jag har två döttrar med 16 månaders mellanrum. Freja 2 år och Selma 8 månader. Jag kände att tvåbarnschocken kom för mig när Selma började få rutiner och äta mat. Helt plötsligt kunde inte minstingen bara flyta med längre och äta lite flaska/amma när hon blev hungrig. Nu ska jag försöka rodda middag till familjen med trött 2-åring och mitt i det blir minstingen hungrig och vill ha mat. Kaos! Precis vid dagishämtning blir hon hungrig, inte innan inte efter precis då, haha. Och det här med sovningen, nu har jag en som sover 1-2 timmar på förmiddagen och 45 på eftermiddagen runt 15 och en tvååring som sover 2 timmar efter lunch, det är svårt att få ihop dagarna 🙂
Vi har en son på 1 år och 4 månader + en liten dotter på bara 2 1/2 vecka, och ännu har jag inte fått en chock. Min sambo har väl dock blivit mer ”chockad” då han verkligen vant sig med hur ”sjävgående” sonen är nu motför lillan. Dock tror jag att jag varit så inställd på att få en tvåbarnschock att jag hanterar alla situationer mycket bättre än jag trodde från början. Håller med om att det är meckigt ibland när båda är missnöjd, men det är ju ändå hanterbart. Får se hur det blir sedan med två lite större barn så pass tätt som vi/ni har! Tack för en jättebra blogg 🙂