Jag fick en fråga i bloggen som jag tänkte ta upp här.
FRÅGA: En fundering bara.. brukar du känna dåligt samvete för den andra föräldern när barnen är hos dig och du vet att han är ensam och känner stor saknad efter barnen? Glad påsk, kram! /Mia
SVAR: Jag kanske framstår som hård och kall nu. Men svaret är nej. Jag har inte det minsta dåligt samvete när barnen är hos mig. Det är av flera anledningar. Kanske främst för att det inte var jag som valde detta. Det var inte jag som valde att skilja mig, det var inte jag som valde att ha barnen halva tiden. Därför känner jag inte det minsta dåligt samvete. Sen tror jag inte att S sitter ensam heller. Men den andra anledning är att det bara vore dumt att känna dåligt samvete när barnen är här.
Då skulle jag känna saknad när barnen är borta (aj!) och dåligt samvete när de är här (aj!). Det är ju bara dåligt att utsätta kroppen och själen för fler dåliga känslor och smärta än vad den behöver uppleva. Nej. Jag NJUTER när barnen är hos mig. Och även om jag känner en enorm saknad och ibland en sjuk smärta när barnen inte är här så NJUTER jag även då. Jag har inte valt detta, men jag har accepterat att livet blev såhär. Tror jag. Gör man någonsin det helt? Jag gör det bästa av varje stund i livet nu.
Det är som att saknaden blir extra stor dagen innan de kommer. Och det här med att säga hej då när jag vet att de ska vara hos S i några dagar, det är nog värst. Sen försöker jag stänga av och försöker att tänka att de mår bra och att jag får göra det bästa av tiden jag har ensam. Kärlek till barnen blir bara större för varje dag som går.
Va de otrohet inblandat?…
Kanske personlig fråga du kan hoppa över den då! Men fick du något svar över varför S ville skiljas? Var det något du ville veta? Sökt svar på osv? Är det isf något du analyserar? Tänker ”om jag gjorde så” istället osv…? Kram o glad påsk! ❤️
Vill du berätta hur du fick Alice blöjfri? Är även Philip det?
Helt rätt inställning tycker jag. Glad Påsk?
Spännande fråga där, jag har aldrig känt dåligt samvete heller när sonen varit hos mig. Spännande att läsa den frågan :D. Har aldrig tänkt tanken innan :).
Du skriver hele tiden at du ikke valgte dette og det virker som et evig mantra hver gang du savner barna…men på den andre siden sier du også (i bla podden) at dere hadde blitt skilt uansett fordi dere var så ulike og når dere dengang var gift var du ko aldri hjemme…savnet du ikke barna da?
Hej! Jag tror (jag kan inte veta) att det hade känts annorlunda om det var jag satt bestämde. Nu hade ju S funderat på detta väldigt länge, så han var liksom mer redo mentalt. För mig var det ju en chock. Som att någon drog undan mattan. Hade jag varit den som hade tagit beslutet hade jag ju varit beredd. Grundad. Och mentalt inställd på att vara ifrån barnen halva tiden. Jag hade såklart saknat barnen då också, men det hade jag ju haft med i beräkningen när jag isånnafall valde att skilja mig. Hoppas du förstår hur jag tänker.
Hade du ingen känsla av att er relation inte var bra eller hade S dolt det så ”bra”?