Det här med att inte själv få bestämma när man ska träffa barnen är hemskt. Det är det absolut värsta med skilsmässan. Att vara frånkopplad från deras liv halva tiden. Det är så satans smärtsamt. Jag önskar så att jag kunde få vara med barnen när jag vill, men så funkar det ju inte. Jag har hört från flera olika håll att tiden gör det lättare. Men jag vet inte… Det känns som att saknaden alltid kommer att vara såhär stor. Den här känslan av maktlöshet. Att inte kunna påverka och bestämma. Att när barnen är hos S, ja då är de hos S. Jag litar ju på att de har det bra där, men jag vet inte… Saknaden är bara så stor. Extra stor just idag faktiskt. Jag vill bara krama. Bara vara nära, men det går inte. 
Nästa vecka är det ett år sen jag kraschade. På självaste påskafton. De rörigaste, vidrigaste och mest smärtsamma månaderna i mitt liv har nu passerat. Tänk att det redan gått ett år. Och tänk fasaden jag höll upp för er. Jag låtsades att det var okej, men utanför alla sociala medier mådde jag så fruktansvärt dåligt. Jag var i det svartaste av hål och jag grät mig själv till sömns varje natt. Innerst inne visste jag att det var kört. Att livet aldrig mer skulle bli sig likt.
När jag tittar på den här bilden från påskafton förra året får jag ångest. Ren och skär ångest. Jag gick runt den dagen och låtsades att det var bra. Som att livet inte hade förändrats. Men där och då gick något sönder inne i mig och det har inte läkt än. Ibland måste jag påminna mig själv om att det inte har gått så lång tid. Ett år är inte så lång tid egentligen. Och innan vi gick ut med att vi skulle skilja oss följde veckor av ovisshet. Så egentligen är det ju från juni som det gått ett år och inte april.
Älskade Philip med sitt påskägg han fick från eventet med River Island. Gullunge som ger så mycket kärlek. För dig och din syster gör jag allt och lite till. <3
Usch vilken klump i magen jag fick av att läsa det här. Fina fina Angelica, du är värd allt det bästa och lite till! Stor kram ?
Läste ”Saknaden efter barnen som hugger med knivar”. Va fasen först går de loss med eiffeltorn o nu knivar ??? förlåt att jag kommenterat detta till ett så seriöst inlägg men var tvungen att dela med mig.. kram!! ?
Hahahahahahahahaah hahahahah så kul ju!
Kan ni inte träffas en stund och fika t.ex. när ni bor så nära varandra? ?
Det måste man tyvärr vara två vuxna om att tycka 🙂 🙂 🙂 Vi tycker väldigt olika om det här just nu.
Stor kram Angelica❤️
❤
All kärlek och styrka till dig fina Angelica ? Hoppas att du kan njuta lite av påsken i år. Tack för en fin och ärlig blogg. Älskar den ? kramar
Stor Kram till Dig!
Blev jätte berörd när jag läst ditt inlägg.
Inte för att det är någon tröst men det blir inte alls lättare, saknaden är precis lika stor oavsett tiden och åren som går. Det är skittråkigt när sonen är med sin pappa och han är tretton år. Skittråkigt att sitta ensam en på en fredag när man vet att han inte kommer hem förrän på söndagen. Visst hänger han med kompisar på fredagarna men han vaknar ändå hemma på morgonen sen, det är en helt annan sak när man äter sin frukost ensam, sin lunch själv och middagen i ensamhet. Fredagsmyset smakar inte lika gott som när han är hemma, alla sa samma till mig ”det blir bättre med tiden”. Men sedan finns det vi som inte är som ”alla andra”, som längtar och saknar. Tror inget är fel eller rätt vi är baka olika. För saknadsmänniskor blir det alltid ”lättare”, vi kommer längta och sakna alltid, och det är okej. Man får vara olika.