Jag har suttit och rensat min mobil på bilder och det finns några såna här. Gråtbilder. Man kan undra varför man tar bilder på sig själv när man gråter. Men för mig är det ett sätt att sluta gråta. Det låter kanske konstigt. Men när jag känner att ”nej, nu får det vara nog, nu har jag gråtit klart”. Då tar jag en bild eller två och sen går det över. Sen känns det på nåt sått fint att påminna sig själv om var jag tagit mig ifrån. Hur satans dåligt jag mått. Hur sjukt jäkla ont det gjort i själen under sommaren och hösten. Att få se hur tårarna rinner och känna att ja, det gör fortfarande ont. De där dagarna när jag lämnar barnen till S och vet att det är tre dagar innan vi ses igen, då hugger det som en kniv rakt in i själen.
En bild från en dag när jag precis lämnat barnen och gått runt och plockat upp deras leksaker från golvet. I början när vi hade barnen varannan vecka under sommaren kunde man knappt se ett spår av barnen när de inte var hos mig. Jag plockade bort allt. Ibland stängde jag dörren in till deras rum. För att slippa se. Slippa bli påmind. Stängde hjärtat. Stängde själen. För att överleva tror jag. Och orka gå vidare. Det kan fortfarande göra sådär ont. Och framförallt kan jag känna känslan ”orättvisa”. Jag vet att många går igenom mycket värre saker än det här. Mammor och pappor förlorar sina barn. Jag kan inte jämför mitt liv med någon som går igenom något som är så svårt. Men jag valde inte det här. Jag valde inte bort mina barn halva tiden. Det kan jag känna är orättvist och så satans sorgligt.
När det är som jobbigast påminner jag mig själv om hur lyckligt lottad jag har. Jag har två friska barn som bor ett stenkast bort halva tiden. Jag och deras pappa kommer överens för det mesta. Jag är frisk. Jag jobbar med det jag älskar och jag får umgås med min tvillingsyster varje dag. Jag bor i ett hus jag tycker om och jag har fina vänner omkring mig. Men det är viktigt att få känna sorg också ibland.
Jag är i samma sits, jag valde inte det här, ser gjorde han. Jag har inte kommit över eller accepterat att han valde att lämna och att jag och min son därför lever ett liv vi inte har valt. Jag vet att jag måste komma över det och mycket annat för att kunna känna glädje i livet men fy tusan vad svårt det är. Din blogg inspirerar mig så mycket och får mig att vilja fortsätta framåt. Kram på dig!
Du är inte ensam ❤️
Jag är där just nu – i stormens öga. Jag kan ärligt säga att JAG valde inte detta heller. Jag har försökt med allt, terapi, åka bort, samtal o endast mötts av tystnad – i 8 månader har han vart tyst. Nu har vi flyttat ifrån varann – barnen bor kvar i huset. Jag känner inte igen min man – hans blick är annorlunda. Nej, det gick inte fr en dag till en annan men HAN har valt att inte försöka, efter snart 20 år tillsammans! Sömnlöshet o ångest är bara förnamnet. Våra barn är större (14,11,8) o det är ett helvete – att orka vara ”stark” för dem med…
Mantrat är att ”det BLIR bättre…” men när?
Kram på dig från mikaela som kommenterat här under. Tyvärr finns det ingen snabbfix. Tiden gör sitt. När jag hade som jobbigast och hade haft denna för jävliga tystnad hemma var det en som sa att låt det bara ta tid. Jag blev så arg, när han sen drog ville jag bara få ”bort ” allt. Glömma….. Jag finner inte ens ord för att beskriva. Men plötsligt blev minuterna till timmar och timmarna till dagar som blevtill veckor osv. Som du kanske läst under så har det tagit lång tid, flera år… Men vi är alla olika. Vissagår direkt vidare , andra tar ännu längre än för mig. Men……jag har haft många lyckliga glädjestunder mitt i prosessen. plötsligt märker man att oj jag glömde ju allt för en stund och sen rullar det på.
Tack >3
Jag har äntligen börjat må bättre även om det fortfarande förekommer ”knivhugg” och ledsna kvällar. Jag valde det inte heller men har landat i att det är det bästa. För mig hjälpte det bl.a. att läsa Angelicas blogg, luncha med skilda kollegor och älta (ingen av mina vänner har skilt sig eller separerat med barn och det har varit bra att höra hur andra upplevt just det). Sen rekommenderar jag boken ”omgiven av idioter” som fick upp ögonen för hur olika vi är och Martina Haags bok. Jag tror ärligt att jag skulle förvandlats till en fixande skugga bakom min man om vi fortsatt. Aha-upplevelser om att jag får göra det jag vill nu (någorlunda) och slippa all negativ kritik har lyft mig. Ta hand om dig och lycka till! Bara för att man är den som blivit lämnad så är det långt från säkert att man dragit kortaste strået. Kramar
Gråt du bara. En dag kommer du att upptäcka att tårarna är slut. Så gick det för mig men oj vad jag gråtit. Det är över tre år sedan nu men visst känner jag sorg ibland fortfarande, men den är inte närvarande hela tiden och de få gånger den dykt upp är den hanterbar. Man slipper ju liksom aldrig pappan till sina barn. Här var det hans val o bara en stor mardröm för mig. Kan fortfarande ibland känna ilska över att han förstörde ”allt”. Men det är bara att ta näst bästa alternativet och fortsätta framåt. Men på nåt sätt kommer jag nog alltid att känna en sorg över att barnen inte fick växa upp i en kärnfamilj. Men som sagt…har kämpat hårt och känner mig ganska lugn o tillfreds med livet. Både barnen och jag lever ett lyckligt liv. Börjar tom drömma om att nångång få träffa en ny man?
Jag kan fortfarande inte förstå hur man (läs S) kan välja att bryta upp sin familj på detta sättet? Det måste ju vara det största sveket någonsin att göra på det viset, Att lämna den kvinna man valt att gifta sig med, som burit ens barn, byggt upp sitt liv tillsammans med och lovat att älska i nöd och lust? För vaddå? Att gräset är grönare på andra sidan? Fy sjutton säger jag bara! Kämpa på Angelica, du är värd bättre än så
Om man känner sig ensam, har försökt kommunicera om och om igenoch kärleken dör så är steget kanske lite lättare även om det är svårt.
Om man känner sig bortprioriterad för massa jobb och sen träffar ngn som vill vara med en så känns det kanske bättre?
Man är inte mer än människa.
Alla har sin egen verklighet. När man är ledsen eller sårad över något är det självklart att man är riktigt jäkla ledsen och det måste man få vara trots att det alltid finns någon som har det värre. Man känner det man känner och det måste man få göra trots att någon annan går igenom något värre ❤️ Stor kram till dig
Hej, jag undrar varför du alltid skriver” Jag valde inte det här” det kommer upp i flera inlägg när du skriver om relationer. Är det inte så att man alltid gör val hur man vill leva? Och att det kan få konsekvenser i en relation. Mina val hur jag lever i mina relationer till människor, får också konsekvenser i de relationerna, sen vad konsekvensen blir är olika. i en del fall blir det skilsmåssa, i andra fall får det andra kanske mer positiva konsekvenser, men valen man gör är sina eget. Så ser jag på saker och ting iallafall. Ha en bra dag.
Måste bara fråga hur du menar. Menar du att det är Angelicas eget fel att det blev som det blev? Eller har jag förstått dig fel?
Och DÄR om riddare Jessica på sin vita häst
Vad menar du med det Anna?
Men åh allvarligt, förstår du inte vad det heller betyder? Har du aldrig hört någon använda deg uttrycket förut?
Jag är inte dum. Menar mer att Anna gärna får utveckla. 🙂 Jag försvarar Angelica i alla situationen där hon blir orättvist behandlad. Inte konstigare än så och ser inte mig själv som en riddare på vit häst.
Om du nu ska skriva i någon annans ställe kan du väl åtminstone svara på frågan i det första av inläggen som du inte förstod! ?
Ja vad TROR du jag menar med det…? ?
Uppriktigt sagt är jag förvånad över din retoriska fråga.
Klart att Angelica har en del i att det blev skilsmässa. Både i podden och det skrivna orden har jag hört kritik mot Stefan, under äktenskapet, som jag aldrig ens tänkt om min partner. Jag har blivit illa berörd över både vad som sagts och vad Stefan blivit kallad. Hade det varit min partner hade jag lämnat direkt. Det är ingen rättighet att få genera sin partner/käresta.
Jag har också reagerat på hur, icke närvarande Angelica varit i sin familj. Som förälder är man närvarande. Man anpassar jobb, VAB, semester mm efter faktumet att man valt barn. Jag uppfattar inte alls att Angelica gjort så. Hon valde inte sina barn så ofta när hon hade dem på heltid heller.
Ja, du frågade Jessica, jag svarade. Kanske inte det svaret du vill ha. Men det är min bestämda uppfattning.
Min bestämda uppfattning är också att man kan älska en person utan att älska allt den gör eller säger.
Jag tycker det är löjligt låg nivå när du måste gå in och försvara Angelica så snart någon kommer med en kommentar som inte passar.
Jag hoppas Angelica tar lärdom av vad hon upplevt. Ransakar sig själv och försöker förändra det hon själv kan påverka. Jag hoppas även att hon kan börja må bra. Skylla på någon annan är sällan den framkomliga vägen.
Hej, nej jag menar inte att felet ligger hos Angelica, det är kungens fel, saker och ting sker i livet som man inte alltid kan kontrollera. Jag menar att vi dagligen hör medvetna val som leder hos i olika riktningar i livet, Valen jag gör får såklart konsekvenser. Hade jag tex valt annorlunda i en viss situation så kanske utgången blivit en annan Detsamma gäller för alla. Tror jag. Det är aldrig någonsin fel, se till dig själv
Ingens fel, inte kungens ?
Konstigt hela kom inte med, avslutningsvis vill jag helt enkelt sägs att se till dig själv och de val du gör, hade du valt annorlunda kanske utgången inte varit detsamma. Ha en trevlig kväll.
Ridde Jessica gnäller och smäller…Angelica gråter och Tycker synd om sig själv.Det er sen gammalt.O-ljuvligt och o-magisk.
Hej, nej jag menar inte att felet ligger hos Angelica, det är kungens fel, saker och ting sker i livet som man inte alltid kan kontrollera. Jag menar att vi dagligen hör medvetna val som leder hos i olika riktningar i livet, Valen jag gör får såklart konsekvenser. Hade jag tex valt annorlunda i en viss situation så kanske utgången blivit en annan Detsamma gäller för alla. Tror jag. Det är aldrig någonsin fel, se till dig själv och dina egna relationer du har valt en väg med din partner och det verkar funka, men gör du ett annat val kanske utgången blir en annan. Ha en trevlig kväll.
Fast nu ställdes frågan inte till dig? Frågan är dessutom glasklar så jag förstår inte din misstolkning. Men om du nu ändå känner för att skriva å någon annans vägnar kan du väl svara också? ?
Så där resonerade jag också innan jag själv hamnade i samma sits som Angelica. Jag tyckte att familjen längre bort hade fortsatt bo under samma tak om de bara hade försökt lite.
Sen lämnade min man mig huxflux, för han blev kär. Hur skulle jag ha förhindrat att han blev kär? Det är lite omöjligt. Så nej, jag valde inte detta. Och Angelica valde inte detta.
Det är lite som att ha åsikter om hur man ska uppfostra barn när man inte har några egna, alla har vi gjort det och insett våra misstag. Du kommer också upptäcka under livets gång att saker och ting inte riktigt blir som man själv tyckte när man inte hade varit i den situationen ☺
Spännande inlägg, men enligt min filosofi så valde han den andra kvinnan framför dig, det hade han kanske inte gjort om dina val tidigare varit annorlunda. Bara för att man blir kär, behöver man inte välj den känslan när man redan har en familj.
Men fina du.
Ja att gråta är en del av vardagen, man tar bilder på när man sitter och kissar (vissa gör det) för att visa att ens barn inte låter en vara i fred, andra tar bilder på mens, bindor, håriga armhålor, så varför inte när man gråter. Det är mer naturligt än något om vi säger så. Stor kram finaste, det enda jag önskra dig i framtiden är ren och skär lycka.