Angelica Lagergren

Jag fortsätter med min årsresumé. Här finns del 1 – januari, februari och mars. Och nu bränns det ordentligt kan jag lova. Jag har inte ångest så ofta längre, men när jag har det mår jag så satans dåligt. Jag vet inte om det här med årsresumé var en sån bra idé. Jag kastas tillbaka till den där känslan av vakum. Av maktlöshet. Av sorg. Av ilska. Av att befinna sig mitt i ett brinnande helvete. Jag får liksom stanna upp nu när jag sitter här och läser gamla inlägg och ta djupa andetag. Här och nu. Men jag inser ju vad långt jag kommit. Vad stark jag är och har varit.

APRIL 
Månaden började bra. Jag, Annika och Jessica åkte till Thailand i en vecka. Jag åt jordens godaste mat, sov helt sjukt mycket och solade och badade. En sån resa skulle jag verkligen behöva nu. Jag berättade för er om min ångest. Om att jag fått remiss till psykolog och att jag börjat äta ångestdämpande tabletter. Det var under den här dagen, påskafton, som livet förändrades för evigt och aldrig mer blev sig likt. Den dagen måste nog vara en av de värsta jag upplevt. Jag höll ihop, låtsades vara glad. För barnens skull. Men inombords skrek jag i ren panik.

Thailand var verkligen magiskt!

Vi åkte runt på turné i samarbete med Akademikliniken. Här är jag på AK:s walk in clinic i Malmö.

Den 16 april fick jag nog av att låtsas och skrev detta: ”Jag vill inte gå in på något mer än att jag även kommer att ta en paus från bloggen ett tag. Tills marken slutar gunga. Tills ljuset vänder tillbaka. Tills min energi gör mer för mig än att bara få mig att ta mig upp ur sängen. Jag är i en svacka och behöver tid. Kärlek från mig till er. Tack för att ni förstår.” Märkligt ändå, att jag valde en bild på en skog med solljus. Jag valde samma typ av bild, fast utan snö när vi valde att gå ut med vår skilsmässa.

Jag fick den här kommentaren i bloggen. Att jag skulle säga som det var, att jag behövde vila upp mig. Det handlade inte alls om det. De där dagarna handlade om att överleva. Jag har lovat, för barnens skull, att inte berätta vad som hände under påsken. Jag kommer inte berätta nu heller, men det handlade inte om någon trötthet eller utbrändhet. Det handlade om ett stort svek och mitt livs största chock. Det är inte alltid så lätt att driva en blogg när man inte kan berätta allt. Jag älskar att få dela med mig om mitt liv, men jag måste dra en gräns för när det blir privat. Jag är väldigt mån om mina läsare, det vill jag att ni ska veta.

MAJ
Årets första sommarmånad inleddes med ett besök till Kolmården. Jag och S började gå i familjerådgivning i hopp om att rädda ett kraschat äktenskap. Innerst inne visste jag att det var kört, men det kunde jag inte erkänna för er eller ens mig själv faktiskt. Vi gjorde ett tappert försök och åkte på en semester till New York utan barnen, den resan ångrar jag idag. De pengarna kunde verkligen ha gått till något roligare. Och tiden kunde jag lagt på mina barn istället. Jag fick köra AudiR8 på ett event och det var SÅ KUL! Jag måste få göra det igen, det var mitt livs största adrenalinkick. 

En av mina favoritbilder på mig och Alice från 2017 – i en linbana på Kolmården.

Jag fick gosa med den här lilla kattungen. Kolla blicken, så ny och försiktig.

Jag åkte till Falkenberg med min bästa vän Maria. Vi körde min cab (som är såld nu) och när en av bröllopslåtarna kom på radion brast det för mig. Jag visste ju innerst. Det var slut. Mina barn, mina älskade barn. Den smärtan innan allt var helt klart… den var fasiken värst. Innan steget liksom var taget.

S åkte iväg på en golfresa i en vecka och jag skrev ett inlägg om att det var svårt att vara två, men lätt att vara ensam. 

JUNI
Förändringarnas månad. S kom hem från sin golfresa och släppte bomben att han ville skiljas. Jag tyckte att det fanns saker att jobba på innan vi tog det beslutet. Men för att vara gift krävs det två, så det var bara skriva på de där skilsmässopapprena.

Barnen slutade förskolan och fick sommarlov.

Alice lärde sig köra sin elbil alldeles själv. Jag var så stolt! Hon undrade varför jag var så ledsen hela tiden. Det gick liksom inte förklara.

Jag tog med mig Alice ut på sjön. Skrev i bloggen att barnen behövde egentid med oss vuxna. Sanningen var att jag behövde komma bort och bara få andas. Den dagen på havet med min låtsaspappa Acko var magisk.

Jag och Maria gick och såg Håkan Hellström. Här bodde jag växelvis inne i stan, men skrev såklart inte om det i bloggen. Efter beslutet om skilsmässa sov vi bara en natt tillsammans i huset. Sen fick jag nog. Efter Håkans konsert skrev jag: ”Det rann tårar flera gånger och jag fick ta Marias hand och krama den hårt. När fyrverkerierna smällde över Stadion och alla glada människor sjöng med kände jag att detta är en nystart. Håkan sa ”Idag börjar sommaren. Det bästa i livet har inte hänt än”. Fint att tänka så tycker jag.” Det blev ett mantra under hela sommaren och hösten. Ett sätt att överleva.

Den 10 juni tog vi en paus igen. Och den 18 juni gick vi ut med att vi skulle skilja oss. En märklig dag att se tillbaka på.

Vi hade sommaravslutning med LOPPI-gänget och gick på Gröna Lund.

Jag, barnen och min lillebror tog bilen ner till sommarhuset i Torekov för att fira midsommar.

Det var fina dagar nere i Skåne. 

Jag kunde berätta för er att huset bara var mitt. Jag hade möjlighet att köpa ut S, så jag och barnen kunde bo kvar. En sån lycka!

Jag kom in i en bra träningsperiod och mådde bra av att röra på mig. 

Juli, augusti och september kommer inom kort. Och såklart de sista månaderna på året.