Igår när Alice satt i soffan slog det mig hur lik hon är mig som barn. Jag försökte leta upp en bild, men hittade ingen just nu. Jag ska be mamma eller pappa kolla hemma i något gammalt fotoalbum. Det är nåt med hennes profil, hennes lilla näsa som påminner om hur jag såg ut som barn.
Jag satt sådär och tittade på henne i flera minuter igår. Hjärtat svämmade över av kärlek. Jag känner så mycket kärlek för båda mina barn. Jag tänkte tillbaka på graviditeten. På dagen (eller natten!) hon föddes. På vår första sommar tillsammans. Min dotter. Min älskade lilla unge. 
Hon tittade på tv och matade Philips Nicke samtidigt. 
Idag har jag vabbat den här lilla grodan. Han är förkyld men mår mycket bättre idag än igår. Han pratar så mycket nu (finns några filmer på min instastorie, angelicalagergren heter jag på instagram).
Det är samma sak med honom. Jag kan sitta på avstånd och bara titta på honom när han leker. Han satt och ritade i en halvtimme tidigare idag. Det är något slags rekord när det kommer till honom och pyssel. Han är inte en person som gillar att sitta still. Han gillar när det händer saker, Men idag när vi satt och ritade satt jag och kikade på honom. Hans lilla tunga som hela tiden letar sig ut från hans mun. Gullungen min!