När vi var ute i skogen i helgen slog det mig att jag har ett stort ansvar. Jag formar mina barns liv och ger de minnen. Jag är en sjukt stor del av deras barndomsminnen. För mig är det en svindlande känsla. Jag går ju i KBT och nu har vi börjat prata en del om barndomen och saker som hände då. Som förmodligen format mig till den jag är idag. Jag vill göra allt rätt. Jag vet att man inte kan göra mer än sitt bästa, men jag vill verkligen ge mina barn den bästa uppväxten de kan få. Mitt mål var såklart inte att de skulle växa upp med skilda föräldrar, men nu blev det så. Nu gäller det att se till att både Alice och Philip får känna sig trygga, älskade och sedda i alla fall.
Det här med att ta in en ny person i deras liv. Hur ställer jag mig till det? Jag känner att barnen behöver få landa i att de har ett mammahus och ett pappahus. Att när de är hos mig så har de min fulla uppmärksamhet. Jag kan inte svara för hur Stefan tänker och tycker där, det får stå för honom. Men för mig är det långt borta att de ska få en ”låtsaspappa” som tar en roll i deras liv nu. Det har inte alls gått lång tid, och tid har vi ju förhoppningsvis mycket av. Som jag skrev igår känner jag ingen stress alls med att kasta mig in i en ny relation. Jag vill inte vara med någon ny för att slippa vara ensam.
Ni andra som gått isär. När träffade ni någon ny? Hade nära och kära åsikter om det? Jag vet att man inte ska bry sig om vad andra tycker och tänker, men jag har med flit inte skrivit här om dejterna under sommaren. Jag har varit skör och faktiskt inte klarat av massa påhopp om att jag går vidare för snabbt. Jag har velat ta saker i min takt och landa i allt det nya själv först.
Träffade en kille 3 månader efter skilsmässopapperna skickades in, vi tänkte ta de lugnt men tack vare olika saker och problem med mitt barns pappa så blev helt plötsligt min killes och dotters första träff en månad efter hans och min. Min dotter va 1,5 så man behövde inte förklara vem han va. De blev sakta men säkert en naturlig roll, vi 3 umgicks och sedan flyttade vi ihop efter 6 månader. Idag snart 2 år efter vi träffades så har han världens finaste relation med min dotter. Dom har en egen relation. Han är ingen låtsaspappa. Han ska inte ersätta någon. Han har en egen föräldraroll och vi har hittat sättet för oss. De är grymt!
ALLA hade åsikter när vi träffades och jag tappade en och annan vän på vägen. Jag stod på mig mycket och fick ta många diskussioner. Men tyckte jag att folk blev för nyfikna sa jag bara att de är faktiskt mitt liv att leva och ingen har någonsin varit med om exakt min situation. Och ingen kan omöjligt veta hur min relation ska gå. Folk får backa och låta en leva sitt egna liv. Du får känna efter och ta dina egna beslut. Man kan omöjligt veta vad som ska hända i framtiden. Men man får ge sig själv dom bästa förutsättningarna och inte sätta käppar i hjulen för sig själv. För att andra tror och tycker. Följ hjärtat så hittar du din väg!
Jag separerade i somras (efter otrohet och svek från min mans sida). Jag skaffade tinder mest ”på skoj” för att se vad det var och efter typ någon dag fick jag kontakt med den kille som jag numera dejtar. Jag hade således inte varken skrivit på något skilsmässopapper och var/är knappt klar med bearbetningen av sveket och det som hände i äktenskapet. Men nu blev det som der blev och jag får hantera det på bästa sätt ändå. Jag är otroligt glad (och förälskad) över att ha träffat en jättefin kille. Egentligen var det på tok för snabbt inpå separationen men jag vill tillägga att precis alla i min närhet är glada för min skull. De tycker att det är positivt att jag träffat någon och har inte lagt några trista kommentarer utan varit påhejande och stöttande. Vi bor några mil ifrån varandra och träffas inte superofta (vi har inte introducerat barnen ännu) vilket kanske ändå är bra till en början. Jag tror ändå det är viktigt att forma sitt egna nya liv med barnen och egna aktiviteter och inte hänga upp det på den nya relationen. Jag tycker således det är toppenkul att du hittat någon som ger dig fjärilar i magen och ett stort leende på läpparna. All kärlek till dig!
Hej Angelica,
Jag gick igenom en separation i april -14, då var vår son 3,5år.. Jag dejtade lite på höstkanten och i oktober träffade jag en kille som jag idag är påväg att flytta ihop med. Det jag vill dela med mig av är att låt det ta tid! Jag och min kille (han har inga barn) träffades i lite mer än 1 år innan han träffade min son. För oss har det varit viktigt att lära känna varandra innan vi drar in barn i bilden. Många kommer med argumentet att ”man vill se om barnen och min nya kille kommer överens så det är jätteviktigt att de ses tidigt”. Jag förstår samtsigt som jag absolut inte förstår den meningen. Om jag träffar en fantastisk kille så är det inget snack om att han inte ska komma överens med barnen (speciellt när barnen är så små och ”anpassningsbara”) Om vi först koncentrerar oss på att lära känna varandra och blir starka i vår relation så kommer också relationen med barnen bli starkt.
Så, som du och din syster brukar säga ” SITT STILL I BÅTEN” 😉 Stressa inte, njut av dig själv och livet. 🙂
Varma kramar/ Caroline
Förstår inte riktigt inlägget! Du vill inte stressa att hitta någon ny, men du gick på dejter i somras? Är det inte bättre att umgås med vänner än att dejta om din ändå inte är redo att träffa någon! Tänker både ur din synvinkel och de du dejtar? Är ju trist för den som är jätteredo och sen dejtar dig när du inte är redo? Hoppas du förstår vad jag menar. Sen har jag inga åsikter om när, var hur man är redo!
Är det inte bättre att du håller dina påhitt för dig själv? En känner väl sig redo när en är det, inget direkt en kan avgöra innan. Så trist med pekpinnar när Angelica väljer att outa sig!
Men alltså hon kanske insåg i somras att hon ville ta det just lugnt och att hon inte var redo? Hur ska man veta innan man provat?
Hej Vanja! De som jag träffade under sommaren visste att jag inte var redo för ett förhållande. Och dessutom var två som jag träffade inte heller redo för ett seriöst förhållande. Men dejta och ses kan man ju göra iaf! 🙂 Så länge man kör med öppna kort och är ärlig. Jag var väldigt öppen med hur jag mådde och kände, så jag gjorde ingenting för att vara elak. 🙂 Hoppas du förstår hur jag tänker.
Jag tror att när o om man inleder ett nytt förhållande finns ingen tid för vad som är rätt eller fel att barnen blir delaktiga i det. För barnen är det viktigaste att se sina föräldrar lyckliga. Och dom anpassar sig snabbt till nya situationer. Så tänk inte så mycket utan känn istället. Då brukar saker falla på sin plats och snart är det nya vanligt. Kram o lycka till ❤️
Om jag skiljs från min man vill jag nog inte ha nån ny, är så jävla less på män!
Preach!
Hahaha ja! Så less!
Så känner jag med, orka liksom en gång till
Haha ÄLSKAR detta! Är varken gift eller i förhållande men det där genomsyrar min inställning till män just nu!
+1! Ska ha en tjej då eller inget, haha
Jag separerade från mina barns pappa för ett år sedan. Barnen var då 2 år resp. 9 månader. Jag träffade min nuvarande sambo nästan direkt efter det. Jag letade inte heller efter någon och ville inte heller kasta mig in i något nytt. Men när man träffar den där speciella personen rår man ju inte för det. Jag var också orolig för vad alla skulle tycka och hur barnen skulle ta det, men idag är han en självklar del av både mitt och barnens liv och de älskar honom! Så mitt råd till dig Angelica: om det känns rätt – kör!! Du förtjänar att må bra och barnen förtjänar en glad och förälskad mamma! 🙂