Jag och Stefan sitter på flygplatsen och väntar på att få gå ombord. Jag saknar barnen så mycket att det gör ont. Det är första gången vi är ifrån barnen såhär länge båda två tillsammans. Jag har varit borta i en vecka som längst men den här gången känns det mer. De har varit i trygga händer så jag känner mig lugn, men nu är saknaden som sagt enorm.
Vi landar tidigt måndag morgon svensk tid. Jag planerar att åka till LOPPI imorgon och jobba i några timmar. Håller tummarna för att jag lyckas sova på planet, annars vet jag en som kommer somna ståendes. 
Stefan har fått massa färg under våra dagar i New York. Själv har jag både spf och smink så jag är lika blek som innan. Jag är lite skör rent psykiskt och det har varit jobbigt att vara så långt hemifrån när psyket inte är helt hundra. Imorgon släpps ett nytt avsnitt av Tvillingpodden där vi pratar om att jag fick en panikattack under påsken. Ett ärligt avsnitt. Jag tycker att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa och kan någon må bättre av att jag delar med mig av vad jag går igenom är det värt det. Just nu lyssnar jag på Therese Lindgrens bok ”ibland mår jag inte så bra” och jag känner igen mig till viss del. Det är skönt att läsa (lyssna!) på andra som inte heller mår hundra i själen.
/Angelica
Vad tror du det beror på?
Du har ju liksom allt?! En man, syrra, vänner, friska barn, lätta förlossningar och ser bra ut.
Så himla svårt att förstå utifrån när andra brottas med så mkt hemska saker. Menar inget illa utan undrar verkligen. Ska bli kul att lyssna.
Hej Sara, tack för fina ord. Jag vill inte gå in på vad det var som utlöste min panikångest och att jag nu har ångest/känner oro dagligen. Jag skriver ju inte om allt här i bloggen och jag kan förstå att mitt liv bara ser härligt ut. Jag har en ryggsäck av både det ena och det andra som jag inte delar med mig av, och händelser i livet som satt sina spår. Psykisk ohälsa syns ju liksom inte alltid utanpå. Kram A
Jag förstår även om jag inte förstår ☺
Bra att ni pratar om det, viktigt ämne.
Kram