Angelica Lagergren

Igår var det fyra år sen min lilla hund Mimmi dog. Eller vi var tvungna att avliva henne eftersom hon var väldigt sjuk. Den där dagen hon dog så dog även en del av mig. Hon var verkligen som en familjemedlem, lite som en lillasyster. De sista åren i hennes liv bodde hon hos min mamma. Det var verkligen en stor lycka att få ha Mimmi i mitt liv. Hon gav så mycket kärlek och jag lärde mig att ta ansvar. Hon älskade att vara nära och sov gärna på min huvudkudde. Gud vad jag saknar henne. Jag kan liksom komma på hur länge sen det var vi sågs och så hugger det till i hjärtat. För varje dag som går, är det ju en dag längre sen vi sågs. Men jag tänker på allt fint och roligt vi hade tillsammans och glömmer bort döden för en stund.

Den här bilden är från hennes sista dag… 

… vi åkte till en strand där hon älskade att vara, Men där och då var hon så sjuk att hon inte ville springa runt längre. Ett svårt beslut att ta bort ett husdjur, men såklart det allra bästa för henne. Hon hade så himla ont den sista tiden.

Jag har varit förskonad från död i mitt liv. Eller nej inte helt, både morfar och farfar har gått bort och det gör ont i hjärtat av att tänka på det. Men många av mina nära vänner har förlorat både sina mammor och pappor. Någon har förlorat en bästa vän och en annan sitt barn. Jag är tacksam för varje dag mina nära och kära får må bra och vill aldrig ta det för givet. Aldrig. Jag ska bli ännu bättre på att ta vara på livet och säga till de jag älskar att jag just älskar. Var rädd om dina nära idag.

/Angelica