När Alice var en liten skruttunge fick hon jordens gulligaste keps av min bästa kompis Ida. Vi hittade den här hemma när vi rensade och Alice ville börja använda den igen. Vilken tur då att den passade!
Jag älskar den har bodyn, jag tror att den kommer från Newbie.
Och såhär sitter kepsen idag!
Den blåste av när hon gungade och då försökte hon fånga den i luften. ”Miiiin keps mamma, min keps”. Det är så roligt att prata med Alice nu, hon berättar om saker som hände för flera veckor sen. Hon kopplar ihop saker och har som jag skrev ett otroligt bra minne. Hon kan de allra flesta färger på engelska och hon hoppar gärna runt på ett ben. Hon säger ”Behöver du hjälp mamma?” om jag ropar på henne. Och hon kan från ingenstans säga ”Jag älskar dig”. Hjärtat smälter! Jag har sagt det förut, men jag säger det igen. Det blir bara roligare och roligare att vara hennes och Philips mamma.
/Angelica
Min dotter var ockdå tidig med talet och mins alla härliga konversationer man hade då. Längtar verkligen efter småbarns tiden igen! Även fast skolåldern också har sin charm.
Åh så söt, både Alice och kepsen 😀