Vi lever våra liv mer och mer genom våra mobiler. Jobbet finns där, föräldrar, barn och vännerna finns också där. Men det finns också utanför mobilen, tack och lov. För några dagar sedan la en mamma i Houston, Texas, USA upp en bild på en lapp som deras förskola hade satt upp på dörren. Sammanfattat sa lappen ”Säg hej till ditt barn när du hämtar det och släpp din mobiltelefon”, om vi ska vara snälla med översättningen.
När vi började skola in Alice men även Philip sa uttryckligen våra förskolepedagoger att mobiltelefoner inte var välkomna inne på förskolan. Och hade de inte gjort det hade nog jag en eller fler gånger varit en av de där föräldrarna som stormat in i kapprummet med mobiltelefonen i högsta hugg. Men ska det verkligen behövas att vi som är vuxna människor blir tillsagda? Är vi så självupptagna att det behövs muntliga tillsägelser från förskolepedagoger, eller lappar uppsatta på förskolans dörrar? Det verkar ju tyvärr vara den bittra sanning och verklighet som vi lever i. Har våra telefoner en sån stor betydelse i våra liv att vi väljer att aktivt hålla i den samtidigt som vi hämtar våra barn från förskolan trots att vi inte träffat barnen på sex till nio timmar?
Det är lätt att bli raljerande som om det vore något självklart och superenkelt att bara säga ”Men skärpning, lägg ner telefonen nu”, men när varken jag eller Angelica klarar av vår enkla regel med att mobiltelefoner inte är tillåtna vid middagsbordet, utan alltid kommer med en ursäkt eller två; ”Men jag måste svara på det här sms:et” eller ”Jag ska bara kolla upp det där som vi pratade om” som är de två vanligaste förekommande undanflykterna till att plocka upp mobiltelefonen. Jag vet inte om det är otroligt dålig självdisciplin eller dålig karaktär men bra är det inte. Det kan jag konstatera och jag tror att ni också kan det om ni känner igen er i det här. För egentligen är prioriteringslistan ganska enkel för oss alla och den lyder:
1) Barnen
2) Mobiltelefonen
Om vi bara ska rangordna de två sakerna, eller hur?
Det finns troligen ingen förälder som skulle rangordna de två sakerna omvänt medvetet och som svar på en direkt fråga. Men ändå är det väldigt lätt att vi fastnar i vårt slentrianmässiga scrollande och kanske inte reagerar på första eller andra mamma/pappa-ropet från våra barn, som vi helst vill göra. För faktum är att vi alla vill vara de bästa föräldrarna vi kan vara och vi gör inte de här sakerna medvetet. Men vi behöver vara mer medvetna om våra omedvetna handlingar, så som att dra upp mobiltelefonerna i tid och otid. För hur många gånger har vi inte bara scrollat genom alla flöden på sociala medier och mailboxar för att sedan kallt konstatera att ingenting nytt har hänt. Vi tänker att våra barn inte märker det för att de själva leker med något annat, men de märker att vårt fokus skiftar. Det kanske inte är så konstigt att de lekt helt självständigt ända fram till dess att du plockade upp din telefon och då ”helt plötsligt” behöver hjälp med det som de leker med. Eller vad tror du?
/ Stefan
LÄS OCKSÅ:
Barn ska ha tråkigt ibland, eller?
Pappa sluta puttas!
Är julen till för barnen eller alkoholen?
Jag förstår inte varför detta är ett problem hos föräldrar. De stunder jag är med min son, 2 år, har jag inte mobilen i närheten och allt som oftast är den på ljudlös. För vilket samtal eller sms och framförallt sociala medier kan inte vänta tills de sover, helt ärligt?! Sen finns det självklart vissa undantag det kan jag förstå men jag tycker verkligen inte att det är okej att mobilen ska ta huvudfokus. Hemma hos oss är detta ett jätteproblem då min sambo alltid har telefonen i fickan och kan inte sluta med att ta upp den titt som tätt och jag blir sååååå förbannad vet inte hur jag ska få honom att sluta jag har försökt med allt! Och han säger att han ska bättra sig men det blir aldrig bättre. Blir så irriterad att folk faktiskt kan prioritera flödet på mobilen framför att umgås med sitt barn här och NU
En annan fin ”lapp” i barnehagen med bild på telefon med ett kryss över:
”Välkommen till dagens viktigaste möte”
Ha en mysig helg! Du skriver väldigt bra Stefan! Det är så roligt med er blogg då man får läsa er båda. Angelica skriver lika bra men alltså roligt med två olika skrivstilar om det förklarar något.
Jag har bestämt mig för att byta ut min nya IPhone mot en gammal telefon den dagen jag får barn. Dvs en telefon som man endast kan ringa och skicka sms med ??
hihi… ett engelsk utryck känns passande här ”I was the perfect parent until the day I had children” :-))
Ett väldigt bra och ärligt inlägg, en vardag som säkert (min familj) många delar. Kom på mig själv med att 2,5 åringen lekte och 5månadersbebisen låg på golvet och jag satt i mitten med telefon. Då la jag bort den och bestämde mig för att bara svara om det ringer. Men visst blir jag stressad av att höra det plinga! Tyvärr har vi fått den väldigt fula ovanan att vår 2,5 åring inte äter om hen inte har paddan. När vår bebis kom var jag så dålig och låg mest och sov så jag förstår att det var en grej min man började med för att klara av situationen med en ny bebis, mat och sjuk fru. Men nu är den sitsen över och mönstret är dags att bryta!
Tyvärr lever vi i en värld med mobiler, kan väl tycka att man nån gång kan släppa den. bara titta på bussar och tågen hur den används, dom flesta barn som sitter i barnvagn håller ju också på med föräldrarnas mobiler. barnen blir tidigt involverade i mobil världen. men helt klart så det du skriver, kan jag hålla med om. Ha en bra lördag !!
Jag har aldrig mobilen i närheten vid middagen. Möjligen om jag fotograferar något speciellt men sen försvinner den. Tycker inte man ska prata med familjen vid matbordet. Lika om jag är till sonens skola.
Kan förstå Angelica att hennes jobb ät typ telefon, men lägg ner när ni äter… pga telefoner vi missar så många saker…
SÅ sant! Till och med min soon to be- 4 månaders märker när vi ”snabbt” tittar på telefonen. Så skrämmande vart utvecklingen tar vägen.