Ett av de tydligaste citaten från min barndom lyder ”Det är bra att ha tråkigt, då vet man när man har roligt”. Jag är osäker på egentligen vem det är som har sagt det, om det är mina föräldrar eller någon annan vet jag inte men det spelar egentligen ingen roll i dagsläget. Det är nämligen bevisat att det faktiskt är bra för barn att ha tråkigt. Här finns en till artikel om detta och även här som länkar stimulansen till de försämrade skolresultaten. För mig gör det inget att det ibland är lite tråkigt. Jag är lite personifieringen av citatet ovan. Angelica vill däremot att hela livet ska vara glass och ballonger. 100 % kul hela tiden med andra ord.
Livet behöver inte vara glass och ballonger hela tiden.
Vi har två barn hemma, om någon av er frekventa bloggläsare skulle ha missat det. Det ena barnet leker väldigt bra själv och vill i stora stunder faktiskt bara få vara själv och göra det som faller henne in då. Det andra, yngre, barnet söker ofta uppmärksamhet, har svårare att sitta still, eller aktivera sig själv. Kanske för att det alltid funnits någon kring honom som gör saker, som hans storasyster.
Det är alltså lättare att låta Alice ha tråkigt, eller i alla fall ge henne förutsättningarna att själv får använda sin fantasi och hitta på saker att göra utan att vi aktiverar henne. Philip däremot har haft helt andra förutsättningar. Om inte jag eller Angelica har gjort saker för att aktivera honom så har Alice alltid funnits i närheten av honom som han har inspirerats av och haft en önskan om att få leka tillsammans med henne.
Det märks igen när det är dags för nattning. Alice har en nedvarvningstid just nu som ibland kan kännas som en oändlighet. Philip däremot, som så mycket med honom, är en av- och påknapp. Ena stunden är han vaken och andra stunden sover han. Det där med att sakta ner finns inte med honom. Han är antingen vaken eller så sover han tungt. Philip leker ända tills dess att han somnar medan Alice ger sig själv tid för vila och återhämtning i sin vilja att ibland få stanna upp och leka själv. Alice accepterar på ett helt annat sätt att låta sig själv ha tråkigt än Philip.
Philip är alltså Angelica och Alice är jag.
Problemet i det här är att Philip blir orimligt ledsen när han inte får stimulans eller uppmärksamhet. Vilket gör att det gör så otroligt ont i pappahjärtat att låta bli att stimulera eller aktivera Philip. Samtidigt som jag blivit inpräntad sen ung att det är bra att ha tråkigt. Finns det nu studier som visar att uttråkade barn utvecklar en mer levande fantasi, bäddar för att bättre leva i nuet i framtiden samtidigt som de kommer i kontakt med sina känslor och lär sig att de inte är ensamma i sin känsla om att vara uttråkade.
Jag ska försöka låta Alice och Philip ha lite mer tråkigt, men utan att för den sakens skull få dem att känna sig bortprioriterade. Vi ska försöka få till mer tid för reflektion, vilket är lättare med Alice eftersom hon är verbal och Philip är inte det. Men artikeln jag länkar till ger ett tips om en fras som kan användas för att förklara för barnen att nu är det lite tråkigt en stund: ”Nu gör vi så här”. och sen kan vi hitta på något roligare än att vänta.
/ Stefan
Fasssst sprallan har ju faktiskt inte tråkigt när hon leker själv! Hon gillar ju det! 🙂
Det är farmor i Alfons Åberg som säger så.. när julen är slut… 🙂 barn måste kunna ha tråkigt. Det kan kan inte hända nya saker hela tiden… hur ska man då kunna behålla ett jobb? En relation? Jag arbett som lärare och är oroad över dagens barn som inte ens orkar göra en längre skoluppgift/projekt för att de blir uttråkade… katastrof!
Kom också till insikt om det här för någon månad sedan eftersom vår stora tjej (lika gammal som Alice) är som Philip, vill jämt ha stimulans och blir riktigt ledsen och arg när man inte kan eller vill leka med henne. Sen vi kom på det här har vi dock gett tid för att ha tråkigt en stund varje dag, i början blev det hysteriska utbrott eftersom hon verkligen inte var van vid att leka själv, men nu någon månad senare så går det mycket bättre! Hon kan faktiskt roa sig själv och hitta på egna lekar, himla kul att se. Och viktigt!
Exakt hur gjorde ni?
Vi har de precis lika, en snart 2,5 åring som blir galen när han inte har något att göra och vi ska vara med heeela tiden! Hur gjorde ni? 🙂
Det var inte svårare än att vi en eller ett par gånger per dag sa ”nej nu får du leka själv en stund”, läste också i nån artikel att man inte ska curla genom att berätta vad de kan leka med (har alltid gjort det annars hehe) utan att de verkligen ska få tänka till själva vad de ska hitta på. Eftersom hon är van vid att involvera oss föräldrar i prick alla lekar annars så blev det väldigt stora protester, men det är Ju inte konstigt så det hade vi räknat med. Men vi var konsekventa med det och efter någon vecka började hon självmant gå och leka för sig själv emellanåt ?
Tror stenhårt på den teorin. Rent evolutionärt är vår hjärna inte gjord för att ständigt stimuleras. Jag tror också att detta nya beteende att så fort en unge blir lite otålig vips ska det avledas med en padda eller smartphone….
Barn utvecklas bäst i den egna leken, först själva och från 3-års åldern lite ihop med andra.
Bra med reflektion!
Håller helt med, det är precis samma med hundvalpar, de behöver lära sig hantera att det inte händer något och man måste lära dom att koppla av. Om det ständigt ska hända något så blir de lätt nervösa/stissiga som vuxna.
Sen är det så klart inte så lätt i praktiken.. Vi har lite samma fördelning i vårt förhållande, blir intressant när vi får barn att se hur det blir då.
Jag kan lätt slappa och ta det lugnt en dag, men inte min partner han får myror i kroppen och blir frustrerad, vi brukar kompromissa.
Men vi ser på syskonbarn hur olika det är i olika familjer, en familj har barn som knappt leker på egen hand trots att de är uppåt 8-10 år.
All aktivering ska alltid ske kring vuxna och med vuxna inblandade. Nästa syskonbarn leker gärna själva och kommer mest och visar eller pratar om det är något särskilt..
Tror absolut det är bra att ha tråkigt. Tror tyvärr dock att 80/90/00-generationen kommer ha svårast att ha tråkigt. Vilket kanske också beror på att vi vuxit upp med tvspel, datorer, telefoner och allt annat serverat. Man har väl aldrig riktigt fått lära sig att skapa något själv heller. Allt har ju redan varit klart när vi fick det.