Jag läste ett inlägg hos Vanja Wikström som träffade mig som ett hårt slag i magen, Riktigt hårt. Jag har under en lång tid haft ett högt tempo och nu börjar det kännas. Vanja beskriver det som ”Klister i hjärnan och kolsyra i blodet” och jag förstår verkligen vad hon menar. Tidigare i höstas kände jag att det var lite för mycket, att jag tappade bort ord när jag skulle prata och glömde bort vad folk hette. Då saktade jag ner och tänkte ”där vill jag inte vara igen. Jag vill ha koll på mitt mående”. Men nu är jag där igen. Jag andas snabbt från över delen av bröstkorgen, axlarna är uppe under öronen och jag glömmer namn. Jag vet att jag har ett möte inbokat men jag kan för allt i världen inte komma ihåg vad människan heter. Det är en obehaglig känsla.
Foto Sandra Rogers
Just nu är känslan: Ro båten i land så blir allt bra. Men samtidigt som jag ror är det hål i båten och den tar in vatten. Så hur hårt jag än drar i årorna så går det segt. Det är tungt. Jag skriver listor över saker jag ska göra, stryker och känner hur jag kommer ett steg närmre land. Snart är vi där. I land. Men jag vill gärna komma i land med någorlunda torra kläder, inte dygnsur och trött. Jag behövs hemma och jag behövs i företaget. Den där förbannade tårtan där man ska lyckas dela upp bitarna går inte ihop nu. Jag är glad att jag har Stefan som inte står och skriker ”Ge mig tid”. Han är en klippa.
Idag checkar jag och Jessica in på hotell för att jobba. För att kunna jobba sent, sova ostört och gå upp tidigt i morgon för att jobba vidare. Efter den här veckan kommer det att bli bättre. Det vet jag ju. Det är väldigt skönt att veta att det finns ett slut på stressen. Jag vet ju exakt hur det ska kännas när jag mår bra och hur det inte ska kännas i kroppen när jag vaknar. Av stress kommer ångest. Och jag vill veta vad människorna jag ska träffa heter. Inte tappa namn eller ord.
/Angelica
”Att stressa är att misslyckas” ska bli mitt mantra för 2017. Ert med hoppas jag. Puss å kram på er duktiga brudar! <3
Kära Angelica. Jag vet hur du känner, jag är där emellanåt jag med. Och det är väl okej om man nosar där ibland, så länge man känner igen de elaka symptomen och ger sig själv en break. Om du vill ventilera, let me know. <3
Tack Linda, vad gullig du är. Jag vill gärna ses efter nyår! <3 Kram A
Jag är under 30 har inga barn, bor i lägenhet och tyckte liksom aldrig att jag hade det särskilt jobbigt. Jag bollade två extrajobb med studier på 200% och sen träning, socialt liv och allt annat ovanpå det. Jag kände länge att jag inte var okej men eftersom jag aldrig värdesatte mig själv och det jag gjorde utan bara jämförde mig med andra såg jag aldrig hur mycket jag faktiskt gjorde och hur dåligt jag mådde. Jag hade ju inget flashigt jobb med kontor på Östermalm, inget eget företag med hundratals anställda och inga barn så att jag mådde skit och var stressad var ju för att jag var svag så jag skärpte till mig. Oj vad många år jag ”skärpte till mig”… Till slut satt jag där, jag gick in i nån slags vägg så jag slutade jobba och drog ner studierna till ”bara” 100%. Jag tyckte att jag larvade mig när jag gjorde det, att jag skulle ”bara plugga” och skämdes ögonen ur mig. Jag visste alltså att jag mådde dåligt för jag drog ju ner på allt runt men jag tog det inte helt på allvar för jag fortsatte ju. Efter 6månader med ”bara” studier på heltid hade jag praktik samtidigt som jag köpt
Ny lägenhet, skulle flytta, renovera nya lägenheten och fixa med allt runt om. Varje söndag bröt jag ihop i några månaders tid. Varje söndag fick jag panikångest och grät tills luften gick ur mig och jag skakade och knappt kunde andas. När jag skulle köpa säng till nya lägenheten fick jag panikångest på Ikea, ramlade ihop vid handdukarna på badrumsavdelningen. Jag kände inte igen mig själv. Jag kunde inte ta några beslut utan att få kraftig ångest, kunde inte lägga nånting på minnet, de enklaste saker var plötsligt som att bestiga berg. Jag hade ont i hjärtat, ont i kroppen, ont i huvudet ingenting fungerade men jag kämpade på, ” skärpte till mig” När jag skrev min uppsats, det sista och kanske mest krävande på hela min utbildning fick jag stänga in mig hemma i ett tyst rum, stänga av mobilen och inte träffa folk på flera månader. Jag kunde inte koncentrera mig, jag som är duktig på att skriva fick anstränga mig och koncentrera mig som om jag utförde en hjärttransplantation med milimeterprecision för att få något ur mig. Uppsatsen tog sjukt mycket mer tid än vanligtvis och när jag äntligen var klar brakade jag ihop totalt. Jag hade kämpat på och ”skärpt mig” så länge att jag nu inte ville, inte orkade, inte kunde göra annat än ligga hemma och slösurfa, sova och titta på serier. Jag hamnade i en allvarlig depression och i somras fick jag se hur det ser ut i de svartaste hålen. Nu är det bättre men långt ifrån bra. Det kommer ta tid och jag har och kommer missa mycket pålägg tillbaka.
Jag har lärt mig så sjukt mkt om mig själv och om livet av det här. Jag är en helt ny person hur klyschigt det än må låta. Jag vill inte överleva, jag vill leva. Jag vill njuta inte hinna med.
Om du känner att det blir för mkt ibland, ta det på allvar, du överdriver inte. Gör inte som jag, härda inte ut, skärp dig inte. Ta tag i det när det är ett sandkorn och vänta inte på total sandstorm för hur mkt jag än har lärt mig och hur mkt jag än tänker att detta har stärkt mig och förändrat mig så önskar jag INGEN att ha det som jag haft det och jag önskar ingen att hamna i de mörka hål jag trillat i. Älska dig själv tillräckligt mycket för att ta dig själv och ditt liv på större allvar än jag gjorde.
Kärlek till dig och alla fina tjejer där ute som kämpar varje dag<3
Massa styrkekramar till dig!! Jag fick min första panikångestattack som 17åring. Att lyssna på kroppen är så otroligt viktigt! All kärlek till dig, hoppas du har vänt detta till nya tider nu!
Tack Anna, vad fint av dig. Kram A
Skickar en massa styrkekramar till dig och Jessica❤❤ ni är fantastiska. Ser fram emot veckans slut så att ni får pusta ut. Ta hand om er. Kram
Jag rodde båten i land för länge och kraschade i somras. Nu så här med facit i hand hade jag mått så mycket bättre om jag stannat båten ute på havet och vilat en stund. Njutit av livet och inte kört på, att få utmattningssyndrom som jag just nu har är ett helvete jag inte önskar min värsta ovän. Hela förra året så hade jag det tufft på jobbet och levde med orden, det är 4 dagar kvar sedan helg eller räknade ”så här många dagar till semestern”. Jag var sjuk men gick till jobbet, jag hade hjärtklappning men gick till jobbet, huvudvärk varje dag men det fanns ju huvudvärkstabletter. Kroniskt ont i nacken, minsta lilla ljud eller en för stark lampa hemma gjorde mig irriterad. Det blev sommar och semester, äntligen skulle jag få vila… Trodde jag, istället kom sommaren och jag grät, och grät och grät. Jag låg vaken på nätterna, tänkte på jobbet, jag grät på nätterna, jag fick ett brev från jobbet som en uppstartsfest tillsammans och pulsen höjdes och jag började åter igen gråta. Efter 9 veckor av gråt och en vän som sa till mig att gå till VCT sökte jag mig dit, fick veta att jag hade utmattningssyndrom och behövde både sjukskrivning och antidepressiv medicin. Hela denna höst har jag gråtit, varit arg, och fått lära mig att leva igen. Från att ha varit en ambitiös arbetsmyra som tagit mer och mer uppgifter på jobbet för att visa framfötterna. Till ett vrak som inte tagit mig ur sängen. Från att ha varit en glad mamma till en mamma som stirrat in i väggen. Från att alltid haft ett bra minne till att glömma saker och behöver minneslappar hemma. Från att älskat att gå på stan, till att fly ut från kön på ICA Maxi.
Sedan tre veckor tillbaka börjar livet äntligen komma tillbaka till mig. Jag ska 9 januari börja jobba 25% igen, för att sedan trappa upp till 50% i februari. Jag den ambitiösa ska arbetsträna, jag såg mig inte som en sådan som hamnar här. Jag blir inte utbränd, men det blev jag. Idag med facit i hand tycker jag ALLA måste börja lyssna på sin kropp, när man väl hamnar här ser man livet med nya ögon och önskar så man kunde förändrat allt skit man gjort mig sig själv när man bara rodde på. Man borde stannat upp och njutit av havet, vyerna och ljuden en stund. Man borde glatt sig åt solen på himlen, och djuren i havet. Att fortsätta jobba på och sluta njuta av livet är inte ett värdigt liv för någon.
Gud vad jag känner igen mig i det du skriver, däremot har jag tagit det klivet att ”backa” just för att båten inte ska sjunka men det har tagit mer än ett är komma hit. Sociala medier är inte längre en stress som stundvis kväver mig med brist på tid utan jag försöker att känns efter och välja bort det som alla gånger inte ÄR så viktigt. Stor kram ???
Men åh, ta hand om dig! När jag blir sådär uppe i jobb och stress försöker jag tänka på hur oviktig jag egentligen är, att jag faktiskt inte är oumbärlig. Alltså inte att jag tänker ner mig själv, även om det låter så. Utan mer att jag försöker sätta mig själv i rätt perspektiv. Att andra människors liv kommer fortgå även om jag inte gör allt det där jag tror att jag måste göra, och att ingen kommer tacka mig för att jag kör över mig själv för att leverera i nivå med mina egna/eventuellt andras förväntningar på mig själv. Har fått för mig att vara fullt medveten om min umbärlighet (är det ens ett ord) liksom skyddar mot utbrändhet. Men vet förstås inte.
Det vet du ju redan men jag vill vara din morsa för ett tag. Precis sådär hade jag det för 3 år sedan. Tre småbarn, eget företag, socialt liv. Trots att jag älskade att jobba så blev det för mycket. Det var ju så kul! Då kan man väl inte bränna ut sig? Jo det kunde man. Symptomen smög sig på. Glömska, sömnproblem, ångest. Till slut tog det stopp. Jag kom inte upp ur sängen! Det gick inte. Jag fick till slut lägga mitt företag vilande och blev sjukskriven. Jag har ju hört om andra som gått in i väggen och helt ärligt tänkt att det bara är att skärps sig. Men det går inte!!! Den största sorgen för mig är inte mitt förlorade företag utan att jag missade en stor del av mina barns småbarnsår. Idag har jag en vanlig anställning. Hämtar barnen vid 15. Vi har mycket mindre pengar men jag är så jäkla mycket lyckligare! Jag har ett kul jobb men i lagom omfattning. Jag träffar mina barn massor. Min man och jag som var på väg mot skilsmässa har fått det så mycket bättre också. Så för din och er skull! Ta det lugnt! Livet är här och nu. Ett jobb är bara ett jobb. Livet är det som vi stressar hem till och inte hinner njuta av. En stor kram ❤
Aj som tusan vad dina ord träffar mig. TACK! Du sätter ord på allt jag känner. Tack fina du! <3 Jag är glad att jag bromsat i tid. Kramar A