Alice har varit rätt hård i sin kärlek mot Philip. Om vi ska uttrycka det med termer som man använde i lågstadiet. ”Han gillar dig därför är slår han dig”, ni vet den typen av logik. Ena stunden älskar hon sin lillebror, två sekunder senare försöker hon slita av honom håret. Hon är en nyckfull person. Jag och Angelica har därför gått och längtat, byggt upp romantiska bilder och fantiserat om hur underbart det en gång kommer att bli när han ger igen.
I söndags duschade jag med barnen och allt gick som vanligt. Philip och jag duschar först och när jag är klar kommer Alice in och jag tvättar henne, sen får de sitta i varsin hörna av duschen och leka med vatten medan jag torkar mig och sedermera plockar ut Philip så att Alice får leka själv. Men i söndags hann jag inte mer än ut ur duschen innan de började kivas. Det började med att Philip skulle ta Alices saker (lite byttor och legogubbar) och sen skulle Alice ta duschslangen av Philip. Där eskalerade det hela. Philip är stark och kan hålla emot men just då var Alice starkare och när hon lyckades dra duschslangen ur händerna på Philip såg han svart.
Han kastade dig framåt mot Alice och tog tag i hennes hår. Och sen drog han. Han drog som han aldrig gjort förut. Och släppte inte. Jag fick bända bort hans små fingrar. Han gav inte upp. Båda grät. Båda i chock. Philip över att Alice lyckades ta duschslangen. Alice över att Philip faktiskt inte bara köpte att hon bestämde. Philip blev nöjd så fort han fick tillbaka duschslangen. Alices panik fortsatte. Jag var tvungen att plocka ur henne ur duschen. Hon fick torka sig i min handduk och sen inlindad i handduken, under en filt i hörnet av soffan med en mur av kuddar runt henne tillsammans med sin iPad lugnade hon ner sig. 30 minuter senare. Jag borde så klart ha plockat undan Philip, så som vi har gjort med Alice när hon gjort illa honom, men jag kände rent instinktivt att jag behövde skydda och trösta Alice.
Det var inte alls sådär fantastiskt som det skulle vara när Philip gav igen. Det var ångest, panik och en otroligt dålig känsla i magen. Resten av söndagskvällen var Alice snäll mot Philip, och även i måndags. Igår däremot var det tillbaka till gamla vanor, utan motstånd från Philip.
/ Stefan
Så tråkigt när det bråkas sådär 🙁 Jag läser eran blogg dagligen (och gillar den jättemkt btw) och har aldrig tidigare ”stört” mig på något men jag undrar lite över om du/ni verkligen menar det du skrev i rubriken att det ska bli underbart när han ger igen? Att önska mer ”våld” känns lite konstigt. Hoppas iaf att dom slåss mindre ju äldre dom blir 🙂
Hej Frida,
Vi vill så klart inte att våra barn ska slåss med varandra, eller någon annan för den delen heller. Men eftersom vi i princip försökt allt med Alice (förutom aga) för att hon ska sluta vara elak mot Philip som hon kan vara i vissa situationer, så har vi sagt till oss själva; ”Det ska bli skönt när han ger igen, för då kanske hon äntligen lär sig att hon inte kan behandla Philip hur som helst utan några konsekvenser”. Eftersom att inget av det vi har provat har fungerat mer än en halvtimme. Svårt att förklara i text, men du kanske förstår hur jag menar?
/ Stefan
Nej nej nej. Vi önskar inte mer våld i familjen! 🙂 Men som Stefan skriver så har iaf jag tyckt så himla synd om Philip. Jag och Jessica slogs mycket som barn, men var liksom lika starka. Philip har ju alltid varit mindre och aldrig kunnat gå undan/slå tillbaka/säga nej. Vi lär våra barn att INTE slåss och att säga STOPP och NEJ! Vi lär absolut inte våra barn att slåss, vi gör ALLT för att de inte ska slåss. Jag tror att Stefans ord missuppfattas lite. Vissa saker kanske man bara inte ska blogga om, för att undvika missförstånd. 🙂 Jag vill bara återigen trycka på att vi INTE vill att barnen ska slåss. Våld löser aldrig någonting. Vi tror på kramar, kärlek och ord. Kram Angelica
Ja jag förstår vad du ni menar =) Det var nog mest rubriken som kändes så konstig med uttrycket ”underbart”. Livet med småbarn är verkligen inte enkelt och jag uppskattar att ni även tar upp saker som inte är rosaskimrande och gulliga. Tack för en bra blogg!
Tycker er blogg blivit mer och mer opersonlig sen jag började läsa den. Känns som att du är rädd för att få kritik därför skriver ni så safe det bara går. Länge sen jag läste nåt som faktiskt var intressant.
Det är beundransvärt att du fortsätter läsa tycker jag! 🙂 Tack för det! Du får gärna komma med feedback vad exakt du vill läsa om. Kram Angelica
Stackars alla i sammanhanget.
SORGEN när barnen bråkar alltså, det gör ont i mig varje gång. Troligen för att min storasyster slog mig(fast i äldre ålder) och det sårade mig så djupt.
Kan inte alla bara kramas!!!? ?
Å att barnet får trösta sig själv med iPad? Herregud, brukar gilla er blogg för att den är rolig och framställer inte livet så ”perfekt” som många bloggar gör. Men er tilltro till denna padda får mig att må dåligt. Det är paddan så fort barnen inte kan sova, när ni bloggar eller tittar på golfklipp hemma och nu när A behöver tröst. Varför tar ni alltid till paddan? Är inte värme och kärlek bättre tröst? Å golfklipp kanske man som småbarnsförälder titta på när barnen sover..
Men herregud Lisa, vilken onödig kommentar!
Var du där med Stefan Lisa?
Nej just det, tror inte du var det. Fy skäms på dig som dömer och skriver så hårda ord till en förälder! Inte ok! Det finns antagligen en anledning till varför Alice tittade på en iPad, Stefan kanske behövde hämta Philip som var i duschen, Alice kanske valde själv att det var just det hon ville i den stunden, Stefan kanske satt bredvid Alice medan hon tittade på något sol gör henne glad?
Vi var inte där, så vi kan inte veta ”the full story”, Är så jävla trött rent ut sagt på andra som dömer och lägger sig i andras föräldraskap! Mind your own parenthood! Mind your own business!
Ber om ursäkt Stefan och Angelica om jag går på lite hårt men blir så less på att läsare dömer er utifrån en kort text. Kram på er
Men jesus Lisa!!!!!! Man gör så gott man kan. Det gör alla föräldrar med några små undantag. När de är ute och åker pulka, gör pepparkakshus eller åker buss ensam med Alice för att hon gillar det, kommenterar du då också med glada hejarop? Eller är det just dessa saker som ”får dig att må dåligt” som gör att det kliar i kommentarsfingarna tro?
Hej Lisa,
Vi är en familj som välkomnar teknologi. Alice har lärt sig otroligt mycket av att använda paddan, sådana saker som vi aldrig en skulle kunna komma på att ens fundera att försöka lära henne vid den ringa ålder som hon trots allt har. Så i vår familj är paddan inte något ont. Självklart finns det stunder då det inte toleraras att paddan används, och gränser för hur mycket den får användas.
Men när Alice inte vill bli tröstad av mig och absolut inte se Philip eller vara i samma rum som honom, Philip sitter kvar i duschen (och där vill jag faktiskt ha honom underuppsyn, vilket gör det omöjligt för mig att lämna badrummet mer än några få sekunder), utan Alice vill vara själv. Då tänker inte jag låsa in henne i badrummet för att hon ska vara kvar hos oss. Jag tänker inte heller neka henne det som hon skriker efter i den stunden, för att ”våra bloggläsare tycker inte att du ska använda din iPad när du är ledsen, utan du får sitta med en docka” eller liknande. Alternativet hade varit att hon fått sitta kvar på badrumsgolvet, eller sprungit i väg själv ledsen medan jag fokuserade på Philip och ta ut honom ur duschen och göra klart honom för att vi skulle kunnat lämna badrummet alla tre. Dvs lägga positivt fokus på den som skadat istället för att göra en mysig stund för henne som var ledsen. Det går tvärt emot hur vi har gjort tidigare när Alice gjort illa Philip och vi tröstat honom.
Nej, tack men nej tack på din kommentar. Jag hoppas att du accepterar att vi resonerar annorlunda kring användandet av paddor än vad du gör och hoppas att du fortsätter läsa vår blogg.
/ Stefan
Trist att du tycker så! Blir så jävla less på sånna här kommentarer! Kan du inte genom raderna läsa Stefans känsla? Att han är så ledsen och nedstämd? Det han behöver är pepp! Din kommentar leder ju ingenstans, utom att han blir mer ledsen?
Men alltså va?? Jag är en förälder som undviker telefoner och paddor när det gäller mina egna barn och jag kan verkligen inte förstå vad f——n det är du skriver Lisa! Var nog bland det dummaste jag läst på länge.
Du behöver garanterat INTE oroa dig för att de inte tröstar sina barn med värme och kärlek.
På riktigt, det skadar väl inte dig och dina barn om andra skulle använda skärmar oftare än ni gör? Vi använder aldrig skärm som barnvakt, men vad skulle jag tjäna på att snacka skit om de som gör det? Ingen skulle ha vänner om man bara skulle gilla de som gör precis som man själv på precis allt.
Och jag tror inte att de använder paddan så fort Alice är ledsen. Och jag tror inte att de skriver om alla ggr hon är ledsen. Och hur kul blogg hade det blivit om de berättade allt? Inlägg med ”Nu var Alice ledsen så jag tog upp henne och gav henne en kram så blev det bra” typ tjugo ggr om dan känns som kul läsning… Jag har vänner på Facebook som kör den stilen och de följer jag inte längre.
Lisa på riktigt! Jag säger bara pust!