Efter en helg som gått i blåställ, sågspån och barnfrånvaro är äntligen Alice och Philip hemma igen från två dygn hos deras farmor och farfar. Det var ett glatt återseende, som jag har saknat dem. Angelica med. Det är verkligen helt sjukt hur man kan sakna någon så mycket. Men för projektet som vi har jobbat med i helgen har det varit bra att barnen har varit hemma hos mina föräldrar. Det har varit rätt skitigt här hemma och jag hann precis städa klart när mamma och pappa rullade upp på garageinfarten.
När jag skulle leta upp en bild på bägge två tillsammans nu inför det här blogginlägget märkte jag en annan rolig sak som bara händer när barnen är hemma. Helt plötsligt har jag 465 (!!!) nya bilder i min kamera. Här nedan följer ett urval av några av bilderna som Philip har tagit åt mig. Man ser även hur jag busar med Alice och hur jag går ut i köket och kommer tillbaka. Men det fanns inte plats på skärmdumpen, tyvärr.
/ Stefan
Ser inte vad det är på bilderna. Ja. Visst är det fantastisk hur man kan sakna någon så otroligt mycket. Jag känner likadant när barnen sover borta
Hur funkar det för era barn att sova borta? Våran son (fyller 2 år i januari) och gråter jätte mycket när han ska sova borta. Det går hur bra som helst att var borta men just när det är dags att sova blir han jätteledsen. Vi har aldrig problem att lägga ha hemma. Och det blir superjobbigt för mor-och farföräldrar att ha han över natten. Har det alltid gått smärtfritt att låta Alice och Philip sova borta utan er? Jag vill backa nu och vänta tills sonen själv kan sägs till om han vill sova över men sambon tycker vi ska fortsätta försöka. Men det tar emot… Några bra tips?
Hur funkar det för era barn att sova borta? Våran son (fyller 2 år i januari) gråter jätte mycket när han ska sova borta och det blir superjobbigt för mor-och farföräldrar. Har det alltid gått smärtfritt att låta Alice och Philip sova borta utan er? Jag vill backa nu och vänta tills sonen själv kan sägs till om han vill sova över men sambon tycker vi ska fortsätta försöka.