Angelica Lagergren

Precis som många andra vaknade jag upp och blev både chockad och ledsen när jag gick igenom mina sociala kanaler. Att Trump vann och är president nu gör mig orolig för framtiden, det känns inte alls bra. När jag hade torkat tårarna gosade jag in mig nära Philip som sov inne hos mig och Stefan inatt. Sen tog jag fem djupa andetag innan jag gick upp och började göra mig i ordning för den här tunga dagen. Idag var det begravning för min älskade farfar och dags för ett sista farväl. Begravningen var väldigt vacker och känslosam. Min fantastiska faster sjöng så fint och då brast det för mig, alla tårar jag hållit tillbaka i veckor rann och rann. Det känns tomt nu, men fint. Jag älskar att träffa min fina släkt, så nu har jag styrt upp en mysbrunch för släktingarna här hemma hos oss i januari. Jag längtar! <3

Världens bästa lillebror åkte hela vägen från Florida och hit för att komma på begravningen. På lördag ska vi fira fars dag hemma hos pappa och på kvällen blir det syskonmys innan han åker tillbaka till USA igen. Nu när han har flyttat till andra sidan jorden inser jag hur mycket jag behöver honom. Jag tycker att det är lätt att ta nära och kära för givet, att de alltid ska finnas där. Så är det ju inte.

Den här bilden är tagen min sista dag med farfar. Jag är så glad att jag fick den dagen med honom i slutet av september. Det var helt fantastiska timmar där vi promenerade och pratade. Jag höll i hans hand och kramade den hårt. Jag ville inte tro då att det var vår sista dag tillsammans, jag sa ”Vi ses snart igen” när jag gick och han satt i en fåtölj och log med busig blick. Men nu ses vi aldrig mer. Och aldrig mer är för mig så oerhört svårt och jobbigt att ta in. För varje dag som går är det en dag längre sen vi sågs. Han var verkligen världens bästa farfar och jag har så många fina minnen tillsammans med honom. Jag får tänka på allt fint vi gjort när sorgen trycker över bröstet och tanken på döden och aldrig mer sätter sig som en klump i halsen. Vi ses inte mer på den här platsen, vi ses på en annan plats, en annan tid. Det är jag övertygad om. Och tills dess ska jag verkligen leva. Jag önskar bara att han hade fått leva och bli en gammal gubbe och att vi hade fått mer tid tillsammans.

/Angelica