Två gånger de senaste veckorna har Alice utbrustit från vardagsrummet: ”Åh nej! Jag har tappat den! Jag har tappat min måne!”. När jag har kommit in till henne i vardagsrummet har hon suttit och pekat på en kvist i vårt parkettgolv.
Hennes ”måne” som hon tror att hon har tappat är hennes smultronmärke som hon haft sedan födseln. Det blir visserligen bara ljusare och ljusare men tappat det har hon faktiskt inte. Första gången tog det ett tag innan jag förstod vad det var hon menade, men andra gången var jag mer med på noterna. 
Det är ganska svårt att förklara för Alice att det inte är hennes smultronmärke som plötsligt ligger på golvet, men när hon har fått stå och känna på sitt smultronmärke på armen en stund samtidigt som hon tittat på kvisten i parketten har hon bägge gångerna kommenterat; ”Alice har inte tappat sin måne” innan hon sprungit iväg och lekt vidare.
/ Stefan
Men så gulligt! Älskar den där sortens association hos barn. Självklart att hennes måne sitter på parketten liksom!
Åh, så fint ? min son vill alltid stanna mitt i vår trappa och titta på ”bollarna” som också är kvistar i träet.