Det var en underbar morgon på alla sätt och vis fram till 09:02. Philip vaknade strax efter 06:30, min väckarklocka ringde 06:30. Vi gick in och väckte Alice tillsammans innan vi alla tog en lång dusch tillsammans. Frukosten flöt på rätt bra förutom att Alice har fått för sig att hon inte vill äta frukost. Påklädningen var kanske inte världsrekord i smidighet men det flöt på och promenaden ner till förskolan var superrolig. Philip tittade och pekade på alla djur och Alice lyssnade på alla ljud och berättade glatt vad de var för något som lät.
När vi kom fram till förskolan var allt frid och fröjd till det att jag hade satt på Philip hans galonbyxor och regnstövlar och satte ner honom på golvet för att klä på Alice. Då brast det för honom, Philip är väldigt pappig och har varit det i några veckor nu. Det gick smidigt att klä på Alice och hon sprang ut till sina kompisar. Men när jag gick förbi med barnvagnen för att gå till bussen brast det även för henne. Jag hörde henne halvvägs till bussen ropandes ”Paaappaaa!”. Och jag kände mig som världens sämsta pappa.
När jag kom på bussen sms:ade jag förskolan och kollade så att läget var lugnt och de var glada igen. De satt där och åt frukt som om inget hade hänt. Nu vill jag bara att arbetsdagen så jag får åka hem och krama dem hårt och länge.
/ Stefan
Den känslan, den glömmer man aldrig.
Åh den känslan… Men det är härligt att veta att förskolan kan trösta. De blir SÅ glada när ni kramas sen i eftermiddag. Samtidigt har de KUL medans du dealar med siffror och får dricka kaffe i ro ( hoppas jag!)
Ha en fin dag!