Ni vet den där känslan då något händer och det känns som att hela världen stannar upp. Det fick jag se Alice uppleva igår när vi satt och åt mellanmål. Helt plötsligt bara fryser hon till is. Ser glad och lite rädd ut på samma gång. Och sen ropar så glatt hon bara kan: ”Glassbilen!”
Jag och mina föräldrar, som var på besök igår, hade inte hört någon glassbil men sa att det är torsdag och då brukar glassbilen komma, men den kommer lite senare. Tji fick vi, vuxna som vet allt. Två minuter senare hördes nämligen glassbilens signal strax utan för oss och vi alla rusade upp och sprang ut.
Alice hade med sig sin glasspeng som hon hade fått förra gången vi köpte glass av glassbilen och bytte in den mot en gul och grön isglass som hon snabbt åt upp. När farmor betalat dagens glassköp åkte glassbilen iväg. Först vinkade Alice glatt hej då, men sen var det inte lika roligt. När glassbilen rullat iväg en bit började Alice springa efter glassbilen, ropandes: ”Nej glassbilen, åk inte. Stanna kvar. Kom tillbaka. Nej glassbilen!”
Då fick jag förklara för Alice att det var andra barn som väntade på glassbilen och om den inte åkte från oss skulle de inte få någon glass. Och att glassbilen faktiskt kommer tillbaka till oss nästa vecka. Det fick upprepas två gånger, men sen sa Alice ”andra barn få glass” innan vi gick hem igen.
/ Stefan
Så. Himla. Söt!