Jag är fortfarande skakig efter morgonens hemska händelse. Syskonen och Rebecca sov över här och vi höll på att fixa frukost. Alice fick tag i påsen med rostbröd och tog upp en skiva som hon gick runt och åt på. Hon brukar aldrig få springa runt och äta, när man äter sitter man ner… Men just idag tänkte jag inte på det. Jag såg att hon åt på en brödskiva men tänkte bara ”Oj vad hungrig hon är”. Det ångrar jag nu.
Jag fick syn på henne i ögonvrån stå och krafsa med fingrarna mot läpparna och göra ett pipliknande läte. Jag har gått en hjärt och lungräddningskurs och VET vad man ska göra men här kändes sekunder som minuter. Jag satte mig ner på golvet, dunkade henne hårt i ryggen två gånger. Inget hände. Jag sa ”Alice, hosta. Du måste hosta”. Sen dunkade jag henne i ryggen igen, ännu hårdare. Då började hon gråta.
Yes! Lättnaden! Men… sen fortsatte hon pipa och gråta. Och sätta händerna mot munnen. Men jag hörde och såg att hon andades, om än lite ansträngt. Jag satte henne i mitt knä och hon grät och slängde sitt huvud bakåt. Då såg jag in i hennes mun och det hade fastnat en stor klump bröd uppe i hennes gom. Bröd som hade packats ihop till en hård deg, som även gick ner i halsen.
Det var inte det lättaste att få ur klumpen ur hennes gom, den satt fast stenhårt. Och Alice var inte peppad på att låta mig gräva runt i hennes mun. Det här utspelade sig under en kort stund men för mig kändes det som en evighet. Fruktansvärt. Jag höll mig någorlunda lugn men Alice märkte ju på mig att jag inte var som vanligt. Hon ville inte sitta i sin egen stol sen när vi skulle äta frukost. Hon satt i mitt knä och åt, det har aldrig hänt innan.
Så mitt tips till er som har barn, glöm inte titta i gommen också! Jag har hört om barn som trycker upp ost i gommen, men jag har aldrig varit med om det själv. Nästa gång vet jag att jag ska titta där på en gång. Usch, nu börjar jag gråta när jag skriver de här. Men livet är så förbannat skört. Var rädda om varandra och gå en HLR-kurs. Jag är så glad att jag faktiskt vet vad jag ska göra när det här händer.
/Angelica
Tur det gick bra!
Ja, verkligen! Kram A
Min värsta mardröm det där! Har gått kurs för längesen, men brukar kolla på klipp på youtube och öva på en docka och en störta nalle efteråt! Är nån månad sen nu, dax att skriva upp det på veckans att göra lista!
Smart att kolla klipp på youtube, man behöver ju öva och se om och om igen! Kram A
USCH, sa himla bra att du kunde hjalpa henne!
Fy fasen så hemskt! Den paniken! Skickar en stor kram. Som sexåring satte jag en Fazer ananaspastill i halsen. Stenhård och stor som en enkrona. Jag minns inte att jag hann uppleva det svårt att andas. Den åkte till sist ner av sig själv. Men jäklar vad det gjorde ont i halsen. Vi i familjen satt i bilen och pappa fick stanna och vi gick ut så att de kunde trösta mig och kolla hur det faktiskt var. Jag var skärrad länge efteråt.
Usch vad hemskt men tur att det gick bra! Nu får vi ha koll på vad Freja äter för bröd så inte vi hamnar i samma sits. Kram
usch va läskigt tur att det gick bra
Men lilla söta Alice! Min största madröm usch vad otäckt. Jag kan tänke mig hur du kände i stunden. Hoppas ni kommer inte behöva uppleva den igen. Gooood vad söt Alice är känns hon har växit jätte mycket. Världen sötaste lilla Alice
Usch vad hemskt. Det är ju skräcken. Men så skönt att det gick bra! Jag har precis gått en kurs som röda korset har med olycksfall för barn och där ingår hlr och en massa annat. Alla föräldrar borde gå den!
Hej! Så hemskt när det händer! Vi var med om det i onsdags när vi hämtade Ebba på dagis och fröken säger att hon vill prata med oss! Vi går in i ett annat rum och hon stänger dörren. Sen säger hon att dom utfört en heimlich manöver på Ebba! Började gråta direkt när som berättar! Hon hade satt en bit äpple i halsen och blivit BLÅ!!! Hon hade sen stora blåmärken över ryggen och ville inte äta på 2 dagar! Är så tacksam och glad över hur snabb och kvicktänkt hennes fröken var MEN är var så sur för att dom INTE ringde oss direkt och berättade vad som hänt utan talade om de först när vi hämtade henne Men ändå så tacksam!
Usch vad läskigt!! Vilken tur att allting gick bra och så skönt att du kände att du visste vad du skulle göra.
Vår lilla hade för vana att samla maten i gommen innan hon kunde tugga ordentligt. Så vi fick mer eller mindre alltid dra ett finger där för att kolla så det inte fanns kvar några rester innan hon gick ifrån. Sån tur är har hon aldrig satt i halsen!