Igår pekade Alice mot hallen och låtsasgrät och ville absolut inte gå dit. Då tänkte jag att hon såg ett spöke, alltså på riktigt. Ett riktigt spöke. Men det sa jag såklart inte till henne. Imorse stod jag och fixade frukost och Alice ställde sig här vid hörnan och pep. Och sa ”buuu”…. Ehh… ahh… Jag blev livrädd. Jag frågade vad det var och då låtsasgrät hon igen och och sa ”buu…” och såg rädd och ledsen ut.
Jag lyfte upp henne för att se om det var någonting som hon tyckte var läskigt på bänken men nix, det var bara när hon stod nere på golvet som hon var rädd. Jag visade henne hennes spegelbild i ugnsluckan men det var inte det heller… Nu undrar jag, kan hon se spöken? Alltså döda människor? Jag tror ju på sånt och har sett skepnader svepa förbi, men aldrig här hemma hos oss. Är jag bara knäpp? Tror ni på sånt? Är det här en fas? Att det ingår att vara rädd för saker som inte syns? Eller, saker som jag inte ser. Hon kanske ser nåt helt annat än jag.
/Angelica
Hade en kompis i gymnasiet om hade ”någon” hemma som ställde till en massa saker..hon hade det ganska jobbigt med anden som besökte henne men ingen annan i familjen. Det var påfrestande och skrämmande för henne och hon visste inte hur hon skulle hantera det. Kontentan av det är att jag tror i allra högsta grad på att det finns andar och att vissa är mer mottagliga. Jag verkar själv inte vara det men litar på ovannämnda kompis till 100%.
En annan kompis 6-åring verkar se saker också och säger underliga saker som ”mannen i mitt sovrum gör si eller så” och dylikt. Mammans pappa dog när hon var ung och pojkens beskrivning av mannen stämmer in på morfarn. Så vem vet, Alice kanske såg någonting eller så lekte hon bara. Med tiden märker ni nog vilket 🙂
Jag tror inte ett smack på något som helst övernaturligt, tror det finns logiska förklaringar till allt även om vi inte alltid vet om vad det är. Så jag skulle säga att Alice blev upprörd av något hon ville ha/inte ville ha (en leksak eller nåt) men inte kunde förmedla det. Eller något hon kom att tänka på bara. Så tänker jag när Emilia gör så, tänker aldrig att det handlar om spöken eftersom jag helt enkelt inte tror på det.
Jag tror ofta att min mamma är på besök här hos mig, hon gick bort för några månaders sen 🙁 Jag kan känna något som drar förbi mig som en vindpust. Min son på 1 år fastnar inbland med blicken ute i tomma intet och ler eller skrattar. Jag vet att det är hans mormor han ler åt❤️
Jaha, efter nio kommentarer som bara rakt av köper detta som att barn ser spöken och andar så vill jag bara dunka huvudet i väggen och säga HALLÅ, barn leker och har fantasi!
I Sverige blir religiösa människor idiotförlarade, samtidigt som det tydligen är helt okej att man tror på ”ödet”, ”övernaturliga fenomen”, ”spöken”, ”andar” osv osv. Men nåde den som vill gå till kyrkan/moskén/templet för DÅ är man koko!
Min dotter glor också på ingenting och gör alla möjliga ljud som jag inte förstår mig på. För hon är ett barn, och barn leker så.
Jag tror på Gud och att man kan se andar/döda människor! Jag upplever inte att folk idiotförklarar mig för att jag är troende. Kram A
Låt mig jämföra såhär,
Om du hade skrivit att du tror att Alice ser Jesus. Hade du fått en hejarkör på nio kommentarer rakt upp och ner?
Religion är stigmatiserat på ett sätt som övernaturlighet av någon konstig anledning inte är, menar jag.
Egen dålig erfarenhet.
Håller så med Hanna!
Jag tror också på Gud men är rätt säker på att Alice lekte nåt. Dessutom såg hon att du reagerade konstigt vilket gjorde att hon tyckte det var kul att fortsatta med vad det nu var hon gjorde.
Kan hon absolut se, jag brukar säga att – är det någon annan än Maja och Hanna så kan ni lämna mitt hus! (Mina två kusiner som dog väldigt unga, är dom enda som är välkomna hos mig.)
Min äldsta brukar fnissa och skratta å gömma sig ibland, märks direkt när det är något. 😉 Men prata om det och använd något annat än spöke.
Jag tror, utan att egentligen veta någonting, att barn är öppnare än vad vi vuxna är. Jag vet att jag, när jag var runt 1-1,5, hade tittat upp mot taket med världens leende och vinkat. Likadant gjorde min kusin när hon var liten och hennes bror hade sett en ”dum gubbe” när han var liten, som ingen annan kunde se, och som han fortsatte se på ett och samma ställe och blev lika rädd för varje gång. Min egen kille som är sju månader har följt saker med blicken ut i tomma luften och varit glad samtidigt, men jag vet inte om det mer har varit inbillning från min sida. Jag tror i alla fall på ”andra sidan” och på att barn är mer öppna för den än vad vi är 🙂
Min dotter hade någon när hon var liten. Kunde börja skratta och leka med något som vi inte såg, leksaker som började spela ofta. Det började när hon var jätte liten med att följa med blicken på något som vi inte såg. Hon fortsatte med lossaskompisar. Även nu när hon är äldre säger hon att hon har besök ibland. Så jag tror absolut att vissa barn ser mera en vad vi som inte kan gör 🙂
Barn och djur är mer mottagliga än vad vi vuxna är för övernaturliga fenomen. Vi har rätt mycket aktivitet här hemma vilket även våra katter bekräftat. Nu sen min dotter kom till världen (en månad gammal) märker jag på henne med att hon ser saker.
Det kan alltså definitivt vara att Alice ser andar. Som någon ovan skrev, viktigt att inte säga att det inte är någon där eller förneka på något sätt, utan prata om det som om det är vad som helst 🙂
Tänk så många ggr jag också funderat på det. Dels när min son var mkt liten och nu i A’s ålder…
Har haft exakt samma tankar om min hund som ibland bara står och skäller där det ”inte finns något”. Nu menar jag såklart inte att jämföra Alice med en hund.. Tycker bara att fenomenet i sig är sjukt intressant och spännande!!!
Antingen det, eller om det kan vara nån typ utav ”lek” från förskolan hon lärt sig (i och med att du skriver att hon låtsasgråter..? Det tolkar jag som typ krokodiltårar, men jag kanske inte har förstått rätt bara) Hoppas ni kommer fram till vad det är! Lite läskigt låter det… <3
Jag tror absolut på det övernaturliga, mycket för att jag själv fått kontakt med andra sidan men även sett en del saker. Jag har för mig att barn upp till en viss ålder har ett öppnare sinne och lättare kan se övernaturliga saker, att de har lättare att få kontakt med de döda.
Barn är mycket mer öppna än vi vuxna, frågan är bara vad hon är rädd för.. Det viktigaste är att inte förneka vad de ser utan prata om det!