Åh idag är en sån där riktigt dålig dag. Jag vaknade och var glad över att jag och Jessica skulle få åka och hämta nycklarna till vårt kontor. Men sen slutade det glada typ där. Det är så himla tjafsigt här hemma, ni vet när det mesta säga i en syrlig och otrevlig ton så att man får ont i magen. Vi hade planer på att bjuda några av våra bästa vänner på tacosmiddag men jag ställde precis in middagen. Jag klarar inte av att låtsas vara glad och lycklig när allt jag vill är att lägga mig i sängen och gråta. Jag skrev sanningen också, att vi är osams. Jag ville liksom inte hitta på att någon var sjuk, för det stämmer inte.
Jag gör mitt bästa för att inte vara otrevlig mot Stefan framför barnen. Men när tårarna liksom inte vill sluta rinna, då är det så himla svårt. Jag satte Alice i mitt knä precis och vi läste en bok tillsammans och sa att jag var snorig, eftersom tårarna och näsan rann…
Hur gör ni hemma hos er? Visar ni alla typer av känslor? Man måste ju liksom få vara både arg och ledsen, men Alice är så liten fortfarande så jag tycker att det är svårt att förklara varför jag är ledsen. Kom gärna med tips på hur ni gör hos oss… Jag har svårt att tro att vi är den enda familjen som inte håller sams dag ut och dag in.
/Angelica
Jag tror (obs är bara min egna lilla logik) att det är bra att i möjligaste mån hålla barn utanför ens drama och när man som förälder hamnar i luven på varandra, eftersom barn tar nog in så mycket mer än vad man vill erkänna… Därför tycker jag som du, man ska undvika att låta barn höra när man båkar.
Med det sagt så tycker jag det är nyttigt att man inte är värsta superhero och stoneface inför sina barn, i långa loppet tror jag det är bra för barn att se att man som vuxen kan vara ledsen men att saker och ting blir okej igen – attt vara ledsen och arg är en del av livet och du som ledsen förälder får ett perfekt tillfälle att visa att du kan bli glad igen, så småingom 😉
Å vi är också inne i en period där vi snäser åt varandra allt för ofta å båda blir irriterade på skitsaker å vi bråkar framför våran 2,5 åring… Här om dagen så sa hon ”pappa inte skrika jag får ont i öronen” 🙁 man får så dåligt samvete och hon förstår så väl att vi bråkar. Då får vi förklara för henne att vi bråkar men att vi även är tydliga för henne att vi har blivit sams. Jag tror det är viktigt att barnren får se då man är glad, ledsen å då man kramas å pussas å även då man bråkar å blir sams. Ska tillägga att jag är höggravid nu å har mycket känslor.
Tack för att du delar med dig! Känns som att alla som bloggar bara visar sina bästa sidor å man tror att alla andra än en själv har det så bra.
Vi hade en sån där bråk och tjafs dag igår och det är aldrig roligt och jag kan inte dölja att jag gråter inför barnen… Hoppas det känns bättre nu! Kram
Såå viktigt att visa känslor alla känslor. Jag har växt upp med att alla känslor har visats ofta och jag är precis lika nu som vuxen och gråter och skrattar ofta. Min pojkvän har däremot aldrig sett sin mamma och pappa pussats eller gråtit och han har bara gråtit när vårt barn föddes och man får dra ur honom hur han mår. Min svärmor pratar alltid om hur viktigt det är att jag inte visar vår dotter att jag är ledsen när hon ska börja dagis. HAHAHAHAHA kommer gråta ihjäl mig men jag tror att det är mänskligt och jag tror att vår dotter kommer att lära sig att va sig själv och våga säga ifrån!
Det är bra om man kan lufta sig i en familj, för det finns inget förhållande som är perfekt, sen får folk säga vad dom vill, även vi hade våra dunster emellanåt men blev sams rätt fort, sen finns vissa som inte försöker att få ett förhållande att funka, man packar och drar, men det tycker jag är fegt, man måste kunna kämpa ihop i ett förhållande, gräset är inte grönare på andra sidan, om man tror det.
Tror inte alls det är fel att bli arg och ledsen. Däremot tror jag man ska passa sig för att låta barnen hamna i mitten. Jag och min sambo kan hamna i så löjliga bråk, som någon gång slutat med att vi pratat högt med barnet med syfte att föräldern som gått iväg ska höra. Typ ”mamma vill inte vara med oss nu, hon vill mycket hellre stänga in sig för hon struntar i om du ätit middag”. I efterhand förstår jag ju naturligtvis att detta är oacceptabelt beteende från två vuxna människor och knappast bra för barnen. Så typ bråka ibland, men försök va lite pedagogisk också i slutändan 🙂
Vad härligt att du berättar sådant! Hatar när folk bara visar upp en fasad och får allt att se så perfekt ut! Även om det inte är något kul för er såklart. Imorgon är en annan dag 🙂
Takk for at dere er så ærlige på bloggen! Hjelper så mye å høre at andre familier kan ha stunder hvor man bråker mye. Hurra for normalfamilien! 🙂
Tack för att du säger sanningen och inte rosaskimrar verkligheten! Vet exakt hur du menar med stämningen och den syrliga tonen.., tyvärr så för ofta hos oss nu också, två barn och jag är så trött så min lilla vaknar varannan timme och min sambo jobbar mycket nätter.. När det brister och jag blir arg/ledsen så märker ju min 3-åring det, jag säger som det är att mamma är ledsen för att jag är trött eller något annat, om jag är arg (på min sambo) säger jag som det är att jag är arg/ledsen på pappa men att det absolut inte är hennes fel och att det snart är bra igen. Mamma måste bara vara lite ledsen/arg. Jag tycker att det är viktigt att barnen får lära sig olika känslor etc men inte med det sagt att det är ok att växa upp i ett hem med ständiga bråk..
Skön att du delar med dig av lite ris och inte bara guld & gröna skogar. Tror de är super viktigt att visa sina reaktioner/känslor framför sina barn. I början var jag livrädd att vara ledsen framför mina barn. Nu känner jag att de är superviktigt! Så dem lär sig att de är okej !
Tack för att du är ärlig. Jag tror det är viktigt för andra (mig, bland annat) att läsa att andra också tjafsar. Särskilt när det är bloggare som annars verkar ha det så härligt jämt. 🙂
Å Angelica <3 jag älskar er blogg och är inne FLERA ggr per dag 🙂 ni är så ärliga och det gillar jag! Gud va roligt det skulle vara att få känna dig& din underbart gulliga tvilling! <3
Jag vet precis hur du känner & mår nu <3 Jag & min sambo har en dotter på 11 månader. Och ja.. Här tjafsas det en hel del. Mycket onödigt många ggr. Då rinner tårarna ner för kinden. Men tror det beror många ggr på att man är trött & sliten. Att få barn är en stor omställning, det är mycket jobb dygnet runt, 100% närvaro, lite sömn, sämre immunförsvar får man ( iaf jag ) man hinner inte med sig själv riktigt. Känns så skönt att man inte är ensam om att ha det såhär! Det blir bättre!
Gå ut & ät middag du och Stefan och gör något roligt ihop! Ni är värda det! Unna er det!
Stor kram från en 24årig mamma i Värmland <3
Jag och min man höjer aldrig rösten mot varandra. Det är helt enkelt inte så vi pratar när vi tycker olika. Men jag är förskollärare och höjer ofta rösten inför barngruppen vilket nu när jag funderat känns väldigt motstridigt. Min son är bara 7 månader så han ”gör inte fel” än. Det här tåls att tänka på. Inte att jag ska börja höja rösten mot min man så klart, utan tänka över min ton i barngrupp.
Vu bråkar också men är inge långsinta och har som regel att inge somna som
ovänner. Vi blev tvåbarnsföräldraf i maj och båda barnen var mycket sjuka och det tärde väldigt mycket på vårat förhållande. Vi hade ett ordentligt bråk båda fick säga sitt sen har det varit Mycket bättre.
Usch vi hade själva en sån dag igår. Jag vill helst inte bråka inför sonen som är 1,5 men ibland går det ju faktiskt inte. Igår slutade det med att sonen började gråta o skrika för att mamma o pappa bråkade och det vill jag verkligen inte ska hända. Ibland är det dock svårt att lägga band på sig. Skönt att man inte har sådana dagar så ofta iaf.
Åh finaste<3 vi har det lika här hemma, så tjafsigt, tröttigt och ledsamt.. Men det viktigaste tror jag i alla lägen är att säga till barnen "det är inte ditt fel"! Tror man kan säga redan till små barn att "mamma är ledsen men det har ingenting med dig att göra", om inte annat för att det är skönt att vara sig själv.. Barn känner av att man är ledsen och de undrar och klandrar lätt sig själva <3 försök lägg er tidigt och gå emot impulsen att va sur imorgon, ta nya tag och gå in med kärlek! Kämpa på! Kram
Åh Angelica! Jag har haft en precis likadan dag, men vi var och julshoppade med våran 7 månaders. Min sambo blir alltid as stressad/utmattad när vi är på köpcenter eller affären för han klarar inte av så många folk, men det blir alltid så dålig stämning då och man kan ju liksom inte undvika att handla tillsammans när jag inte har körkort. Så ibland är det skit, sen blir det bra! Så skönt att veta att man inte är ensam 🙂
Kraaaammm
Nu kanske det här låter konstigt, men känner mig lättad över att din text, vi har haft en supergräl här hemma, kändes skönt att veta att man inte är ensam. Det har varit syrligt och småtjafsigt nästan hela veckan och idag rann det över. Vi diskuterar framför vår dotter som är 1 år och jag grät när vi satt och lekte men då valde jag att säga ”mamma är ledsen, men det går bra, snart är mamma glad”. Tänktes att hon är för liten för att jag ska berätta varför jag är ledsen.
Instämmer med andra om att det är så härligt med en blogg som kan visa flera sidor av ett familjeliv/parrelation och även att det är okej att känna och visa alla känslor. Men inom rimliga gränser såklart. Min man har vid några tillfällen sagt (och liksom gjort det till en grej att irritera mig med) att vi inte ska bråka inför vår dotter (är snart 1,5 år) men jag säger att man måste få visa att man kan få vara arg och ledsen också. Hur ska de annars hantera när de själva känner ilska eller ledsamhet?
Jag fick dock lära mig att tänka efter hur och vad jag säger när vi tjafsar eller bråkar för i somras nångång när jag var fly jävla förbannad på mannen så skrek jag för full hals vid ett tillfälle och var så sjukt arg och besviken så att jag inte kunde hålla det inne, och då började dottern gråta och visa att hon blev rädd och ledsen. Så där och då lovade jag mig själv att det var första och enda gången jag nånsin ska bli sådär arg inför henne. Men att kunna höja rösten och visa att man blir arg och ledsen men tänker på vad man säger tycker jag måste få vara rimligt.
Tack för en superbra blogg <3
Det viktigaste för barnen är att få se att alla känslor får finnas. Annars kommer de att lära sig att dölja det som de snart förstår att ni inte orkar med. Det får till följd att man får barn som inte vågar dela allt med en. Barn förstår oftast mycket mer än man tror. Jag tänker att det är viktigt att ge en liten enkel förklaring till varför man är ledsen så att barnet inte riskerar att skuldbelägga sig själv,. Livet är inte perfekt och inte ni heller. Bra att få lära sig!
Jag tycker det är viktigt att visa känslor. Alla har känslor och att korka igen när man är ledsen och arg visar ju att vissa känslor inte är okej. Och ALLA känslor är okej. Man måste få gråta och vara arg. Bara man lär barnen (och vi vuxna också)att använda orden och förklara varför man är arg eller ledsen. När min dotter var 10 månader så hände något väldigt jobbigt och jag blev en liten sorglig pöl på golvet. Elise kröp över till mig och kramade mig tills jag slutade gråta. Så gör ju vi när hon är ledsen också, så hon har lärt sig att tårar inte är dumma utan man får kramas tills de tar slut. Let it out och mys sen!!!
Jag tror det är viktigt att inte dölja känslor inför barnen om man nu är ledsen och inte kan stoppa tårarna, säg inget eller säg att mamma är ledsen.
För att säga ngt annat gör barnen förvirrade dem ser och känner våra känslor. Att låtsas le och vara glad men barnet känner att man är arg/ irriterad gör också att dem blir förvirrade och osäkra. Men sen tycker Jag att man får försöka kontrollera känslorna lite inför barnen och inte vara världens berg o dalbana hela dagarna. Men absolut att man måste vara mänsklig och visa olika känslor visa dagar. Så är livet, hoppas det känns bättre snart. Kram på dig!
Hej! Vad skönt att se någon ta upp detta (tråkigt att ingen annan kommenterat ) För jag är typen som också blir ledsen när det blir för mkt. Då kommer tårarna!
Det är sällan vi tjafsar hemma men det kan, som Du säger – bli syrliga kommentarer. Och sen kan vi liksom skrattanåt det och be om ursäkt. ( vi har haft så stora bråk innan barnen kom så vi har liksom landat och hittat en skönare nivå… Eller hur jag ska uttrycka det? )
Vi har två barn 2,5 och 4 månader. Och jag känner väl ibland att jag gör ’allt’ i hemmet och med barnen – med mina mått mätt!
Och ibland rinner det över, då vi haft en kolikbebis i 3 månader och en vild 2,5 åring med trots och mkt spring i benen… Det tär på krafterna ( och folk sa att när lillasyster kommer är det hon som får ”hänga med” för hon är bara en bebis” – men hon har krävt all uppmärksamhet med sitt skrik så storebror har snarare fått vänta hela tiden 🙁 … Det tar på mammasamvetet) så tårarna kommer , för att kunna summera detta sååå < I början dolde jag det men nu kan jag förklara för min 2,5åring att mamma är ledsen för att hon tex är trött eller att hon inte vill tjata mer eller liknande… Man kan visa känslor men kanske inte fullt ut… Det tycker jag! Tror det är sunt! Bara man inte skuldbelägger barnen …tack för er blogg!
Oj kommentarerna syntes inte förrän jag skrivit? Vad skönt att läsa andras!
Jodå, du måste trycka fram dem bara. Igen. Det gör du ovanför kommentarsfältet. 🙂 Förvirrande, jag vet.
Jaha Tack!
Jag är en känslomänniska & gråter ofta inför våra barn. Har en dotter på 4 1/2 samt en son på 16 mån. Ingen av barnen verkar må dåligt över detta, dock så visar vår dotter att hon ej gillar när vi bråkar & höjer rösten. Tror på att man kan gråta & vara ledsen inför sina barn. Men eftersom vår dotter reagerar så när vi höjer rösten så försöker vi undvika detta. Kan dock tillägga att det är nyligen hon börjat reagera. Vår lilla kille visar inget ännu. Kram från mig!!
Modigt att erkänna att allt inte är rosaskimrande! Jag tror det är viktigt att visa att man kan och FÅR vara arga på varandra och bråka bara man även visar att man blir sams och kramas sen. Såklart inte bråk och skrik och smäll i dörrar hela tiden men visa ändå att människor som älskar varandra även kan bråka ibland. 🙂 kram!
Vi visar alla känslor för vårt barn! Jag är både ledsen och arg fast hon är med. Dock står vi inte och skriker eller säger fula ord m henne. Men höjer rösten ja även om det inte känns toppen. Men jag har hört att barn tål bråk (inte jämt såklart men att det händer). Det viktiga är att bli sams när barnen är med också, har jag iaf läst. Så det ser vi till och att alla pussas och kramas sen:) Då lär sig barn att det är ok att visa känslor o hur man blir sams. Gråta tycker jag inte är lika hemskt men jag brukar försöka säga varför och att jag är ledsen.
Åh! Men du vet, efter varje tjaffsdag/-dagar så blir det extra underbart istället! Jag tycker att det där är så himla svårt. Vi kan snäsa och tjaffsa framför barnet ibland. Och det känns så fel. Men som du säger måste de väl få se alla känslor, inom rimliga gränser. Men likförbannat känns det jobbigt att han får ta del av vår dåliga stämning.
Du är som sagt inte ensam! Imorgon blir en bättre dag!