Svart från topp till tå! Jag har varit på bvc och pratat om hur jag mår. Jag fick fylla i ett papper med massa frågor, har ni också fått göra det på ert bvc? Jag fick 2 poäng av 30, alltså verkar jag må riktigt bra. Och det gör jag! Trött? Ja. Men inte nedstämd eller så.
Jag tycker att det är sjukt bra att de fångar upp mammor (och pappor?) som inte mår bra. Det är så många som går runt och mår dåligt och det finns ju hjälp att få. Ni som mått dåligt efter förlossningen, har ni fått hjälp?
Nu ska jag äta lunch hos mamma, så gott det går efter att tanden är borta. Sen blir det kaffe och PEPPARKAKA!
/Angelica
Min son är dryga året och jag har mått dåligt till och från hela tiden, efter psykologsamtal i två omgångar med 6 månaders mellanrum och antidepressiva så är jag nu den mamman jag vill vara. Vägen hit har varit en känslomässig bergochdalbana.
En förlossning som gick fort, en bristning ledde till en komplicerad operation och jag försvann från mig själv, att tänka tillbaka på det är som att se sig från ovan. Valter hade kolik och skrek i 4 månader, sov aldrig mer än 3 timmar i sträck, jag grät, var arg och hade såna skuldkänslor för att jag inte älskade honom. Jag tyckte inte att jag hängav mig till föräldraskapet och kände mig totalt värdelös.
Jag förstod att allt var fel själv och ringde Bvc efter en månad, jag hade världens bästa Bvc sköterska och hon såg rätt igenom mig och från den stunden har jag aldrig nånsin ljugit för mig själv eller någon annan om att ”allt är bra”. Det är en sån oerhörd omställning att bli förälder, större än man kan förstå. Jag förstår idag att det jag gjorde första månaderna av Valters liv var just att göra allt för honom, det om något är väl kärlek? Den kärleken som svämmar över i hjärtat har växt fram i samspelet oss emellan, för oss var den aldrig så där självklar från första stund.
Jag vill att ärligheten övervinner och att vi föräldrar kan hjälpas åt, det finns hjälp att få när man mår dåligt och den ska man ta
Oj jag vet inte vad jag fick för poäng på det där. Vi fick skjuta upp det en vecka för jag bara grät (!) det besöket vi skulle göra det, pga superjobbig situation med kolikbebis. Och jag bad att få gå och prata med någon. Men vår puckade bvc-sköterska tyckte typ att jag skulle bita ihop. Fick aldrig gå och prata med någon men jag ringde ändå ett samtal – till hennes chef – och sen fick jag ny bvc-sköterska på momangen… Jag vill gärna ha fler barn men förlossningen och de tre första månaderna vill jag INTE uppleva igen.
Kommer ihåg det formuläret, och kommer ihåg hur oärlig jag var när jag svarade på frågorna. Jag kunde inte erkänna att jag inte mådde helt bra och var inte helt medveten om hur traumatiserad jag blev av en del av förlossningen. Vår dotter föddes i slutet av oktober 2014, jag grät mycket i början och hade svårt att känna anknytning och kärlek till min dotter. Efter nyår började jag känna mig lite ljusare inuti och hade börjat älska min dotter men inte känna ”den där enorma kärleken”. Sen i slutet av januari, min syster, min älskade storasyster försökte ta sitt liv. Hela min värld rasande, på insidan. På utsidan höll jag ihop, var stark för mina föräldrar, för min lillebror som då bodde utomlands, helt själv, stark för min dotter och stark för min syster. Min syster var inlagd på psyk i nästan 3 månader. Nu är hon bättre, får hjälp, vi har kommit närmre varandra. När den värsta stormen lagt sig och jag gav in för hur jag egentligen mådde började så mycket klarna. Jag förstod att jag visst kände så varm kärlek för min dotter när jag lyfte upp henne på mitt bröst, det syns i hela mitt ansikte på bilder vi har, men att den underbara känslan kvävdes av förloppet efter hon kommit, att mina skador i underliv och anal behövdes sys av läkare och hur den långa tiden innan allt var sytt påverkade mig så stark. Min sambo sa nu när vi började förstå hur jag påverkats att han kunde se hur hela jag slocknade och liksom stängde av. Det är jobbigt och ledsamt att det blev så. Jag lägger ingen skuld på någon, att allt blev som det blev är på grund av omständigheter. Jag vågade till slut be vår BVC sköterska om hjälp och har nu fått en tid hos psykolog för att reda ut mig själv för att bli den bästa mamman, partnern, syster, dotter och vän jag kan bli. Så många av mina förhållanden har lidit på grund av detta.
Men nu ska jag vara öppen och ärlig om hur jag mått och mår. Jag tänker inte skämmas för att det tog månader för mig att känna den enorma kärlek jag nu har och känner för min dotter, älskar henne mest i hela världen. Hon ger mig så mycket, min underbara unge <3
Nu blev det en hel roman här och kanske inte den mest upplyftande men det är min sanning 🙂 Jag tycker det är så viktigt att det ska vara okej att vara öppen och ärlig med att man inte alltid mår bra. Ibland måste man falla för att kunna resa sig upp igen.
Kram och tack för er härliga blogg!
Fick ganska höga poäng på frågeformuläret. Mådde inte alls så bra ett tag efter förlossningen – kändes som allt jag gjorde var fel och att jag var värdelös. Storgrät i duschen varje kväll mm. Det var mycket sömnbrist och problem med amningen. Fick erbjudandet om psykolog men gick på extra samtal med barnmorskan istället och avslutade kampen med amningen vilket hjälpte enormt.
Ja, fick jättebra hjälp! Efter förlossningen som var superjobbig och lite traumatisk, så fick jag en käftsmäll och mådde så dåligt med oro nedstämdhet ångest och panikångest. Förstod direkt att det inte bara var en ”vanlig baby blues” utan jag sökte snabb och tidig hjälp och fick det också. Blev antidepressiva läkemedel och psykologsamtal, samt mycket stöd och avlastning från våra familjer som lyckligtvis hade semester då Elise kom på sommaren. Det värsta var över på 1 månad och sedan blev det successivt bättre, är så tacksam för att jag själv sökte hjälpen och fick den så snabbt och att den var bra!
Vår första son hade mycket magproblem och det resulterade i mycket skrik och lite sömn. Detta ledde till att jag blev lite nedstämd. Sköterskan på BVC ringde mig lite då och då för att kolla läget och erbjöd mig givetvis att få prata med någon.
Kändes skönt att nån såg att jag mådde dåligt och kunde förstå varför. Hon var toppen!
Nu med andra barnet har jag också varit trött, men inte sååå trött
Jag mådde riktigt dåligt efter förlossningen med hemsk ångest och självmordstankar. Grät HELA tiden. Folk pratade om baby blues men det fattade jag ju att det här är inte normalt. När vi var på BVC för 2 veckors kontrollen frågade sköterskan hur jag mådde och det brast för mig. Hon ringde direkt till prima psykiatri vid Danderyd och jag fick komma till en läkare samma dag. Medicin och samtalshjälp sattes in. Idag är min dotter 4 månader (prick på dagen 🙂 och jag mår så mycket bättre. Går fortfarande till psykolog men ingen ångest, jag kan känna mig glad och jag känner väldigt mycket kärlek för min dotter. Jag är tacksam för att jag fick hjälp så fort, annars hade nog min återhämtning tagit mycket längre tid…