Stefan kom precis hem från affären med hockeypulver till mig, så himla gulligt! Det är kärlek det.
Nåt som inte är kärlek är att behöva säga aja baja till sitt barn. Jag trodde alla våra uttag i Alice nivå var barnsäkrade men icke. Jag hittade henne precis pillandet i ett… Jag blev rädd och sa nog aja baja lite väl högt och bestämt, så Allimono blev superledsen. Jag gillar inte att behöva säga till henne men när det handlar om farliga saker är det ju så himla viktigt att hon vet att det är just aja baja. Vänjer man sig någonsin vid att säga till sitt barn?
/Angelica
http://www.expressen.se/gt/kronikorer/frida-boisen/vaga-lara-ditt-barn-att-forsta-ett-nej/
Tycker ovanstående text var väldigt bra skriven, och framför allt tar den upp ett idag brinnande aktuellt ämne. Tyvärr är det så att föräldrar idag är rädda att skada sina barn om de nekar dem och håller dem på plats – när effekten egentligen blir den motsatta. Barn behöver ramar, även om de inte förstår det själv. 🙂
Kram!
Det gör man:) har en systerdotter som ja aldrig trodde att ja kunde bli arg på men de kommer naturligt o de e ju bara nyttigt, de behöver ju lära sig:)
Jag har en fröken nyfiken pillare som är på ALLT! 🙂 Så det blir mkt aj-aj under en dag men fler ”oooh, titta där” och ”vilken fin!” så det är ju så det är med just min lilla dam. Men som nån skrev så blir barn trygga av ramar. Och numera så räcker det att jag höjer ett finger till min 13mån så lämnar hon saken (stenen, vägguttaget, smutsiga stekpannan etc etc) ifred. Hon lyssnar på sin morsa, tjohej! 😉
Ja det gör man faktiskt. Barn behöver ramar. Veta vad som är rätt och fel. Farligt och ofarligt. Man gör det ju av kärlek. Ibland oftare för man är slutkörd av sömnbrist. Tror inte barn far illa av att man säger ifrån, även om rösten ibland blir lite hög!
Ja det har du rätt i. <3 Kram A