Oj oj vilken kämpig dag jag hade igår… Jag tog en långsam promenad och blixtarna och ilningarna ner i ljumskarna ville inte sluta. Efter promenaden somnade jag i sängen i ett par timmar och när jag vaknade var jag helt borta. Jag har svårt att tro att Lille Skutt stannar där inne en månad till, innan sista augusti är här har han nog kommit. Det är ju inte alls säkert, bara en känsla jag har.
Nu är det hur som helst 32 dagar kvar till BF (som är 12 september) och magen har börjat sjunka. När jag var hos barnmorskan sist gick inte kurvan uppåt utan den har planat ut. Rumpan blir plattare och plattare för varje dag som går, varför?! Jag har alltid haft en väldigt putig rumpa… inte längre. Nu när han sparkar går det liksom att se en fot eller kanske knä sticka ut. Det känns som man får kontakt med honom på ett annat sätt än innan. Stefan la händerna på magen igår och blev helt tårögd när han sparkade honom flera gånger. Nu är det faktiskt inte lång tid kvar innan vi får träffa honom! Som ni redan vet längtar jag SÅ mycket.
Alice tror att min navel är ”bäbish” och hon tycker att det är så spännande och roligt att stoppa in sitt finger där. Jag tycker att det är lite obehagligt och försöker få henne att ”klappa fint” på magen istället. Om jag drar ner tröjan eller linnet och gömmer magen när hon håller på och petar på naveln blir hon superledsen. Det blir spännande att se första mötet mellan henne och Skutten, det längtar jag nästan mest efter. Hur var det för er som har flera barn när de träffades första gången? Hur gick mötet till? Var det hemma eller på BB?
/Angelica
Första mötet var inte sådär superspännande, Hjalmar kikade mest och pekade lite nyfiket men sen var det inte mer spännande förens V grymtade till, lite hårdhänt så man får ju verkligen vara med hela- hela tiden men annars är det roligast att vara med vid blöjbyten just nu!
Åh det är en fullkomligt magisk stund, mötet. Min stora flicka blev storasyster vid 2,5 år och hon har älskat sin bebis sedan första stund. Det är så oändligt mycket känslor när ens två guldkorn möts att hjärtat exploderar. Jag födde vid lunch och fem timmar senare åkte pappan och hämtade den stolta storasystern. Kaos utbröt dock när hon var tvungen att åka hem…
När jag var gravid med Sixten hade jag jordens foglossning och mot slutet fick jag också dessa hemska ilningar. Värst var nog när jag var på Ica maxi och inte kunde gå ett enda steg, jag var tvungen att sätta mig på en hylla vid kläderna och försöka slappna av..men det hjälpte inte alls. Så jag upptäckte att om jag tog stooora kliv gick det faktiskt ganska bra! Jag gick sakta, men med stora steg.. Jag höll på att skämmas ihjäl, men jag iaf kom ut till bilen å kunde åka hem 😉
Kan vara värt att prova kanske?
Mon foglossning släppte tack och lov de sista två veckorna, så jag hoppas verkligen att det gör det för dig med! 🙂
Ahh! Jag får testa. Dock har min sjukgymnast sagt no no till stora kliv just pga foglossningen… 🙁 Jag måste ta små, små steg och inte ha benen i kors, bland annat. Kramar A
Åh vad jag längtar till det ögonblicket då vår dotter ska få träffa lillebror! Jag har haft det ögonblicket som målbild större delen genom graviditeten som varit sätt skakig psykiskt…
Jag blir helt gråtig när jag tänker på det ;). Och kommer nog garanterat böla som en ko när hon kommer in där på rummet å dom ska mötas första gången 😉 ca 10 veckor kvar..
Shit vilket fint moment de kommer va!
Vill skicka pepp till dig, Kämpa på nu sista veckorna! Snart är han här!! Snart är du i mål å slipper ha ont mer å då e de massa bebisgos för hela slanten!
Kram / hon vid bilen
Alltså första gången mitt stora barn (3,5 år) träffade sin lillebror är en av de vackraste stunderna i mitt liv. Han hade själv bestämt att han och min mamma skulle hämta oss på BB så självklart gjorde vi så. Vi valde att stanna ett dygn vilket var skönt då vi fick andas ut lite efter förlossningen innan hemgång till stora barnet. När W fick se sin lillebror vid ingången till BB skrattade han högt, pussade honom och sa ”heeej”. Sen kom två ambulanspersonal förbi och då ropade han till dem ”titta! Jag har fått en bebis”. Så stolt! Kan säga att vi grät allihop…
Förresten, jag födde andra barnet på BB Sophia, bästa stället alltså! (Födde första barnet på Danderyd, också bra men en helt annan upplevelse). På BB Sophia födde jag i badkaret helt utan annan smärtlindring än badet tack vare att barnmorskan fick mig att slappna av, andas och låta kroppen göra jobbet. Jag och min sambo fick utrymme att vara ett team och hela förloppet var lugnt och harmoniskt. (Första förlossningen hade jag panikont och jag har minnesluckor innan EDA:n kom på plats och jag tillslut kunde slappna av) Även när det visade sig att bebisen hade navelsträngen flera varv runt halsen och inte riktigt kom ut skedde allt utan stress. Barnmorskan tog kommandot, jag fick ställa mig upp i badkaret, undersköterskan kallade på barnläkare som kom in tittade mig i ögonen och sa ”hej, det här kommer att gå jättebra”. sen krystade jag ut honom, de gnuggade honom, han skrek och jag fick tillbaka honom. Även min bästa kompis födde på BB Sophia, i badkaret och är supernöjd. Hon fick rätt mycket bristningar och blev sydd av läkare. Men blev jättebra bemött och på efterkontrollen på MVC sa hennes barnmorska ”wow, vilken bra läkare du hade”.
Så ville bara skicka lite pepp och säga att du har valt världens bästa ställe att föda barn på! Lycka till!
Hej! Åh, vad fint! Fick tårar i ögonen av att läsa om syskonens möte. <3 Så fint! Jag ser så mycket fram emot förlossningen och hoppas och tror att de kommer att bli bra på BB Sophia. 🙂 Det känns bra att du hade en fin upplevelse. Jag hoppas kunna bada men vet inte om jag vågar föda i vatten. Kram A
Hej Angelica!
Rumpmusklerna ”kopplas bort”, likaså baksida lår. Antar att det beror på hållningen . Det är därför man blir så plattrumpad. Man får träna tillbaka det där ungen väl är ute.
🙂
Ha en fin dag!
Kram
Det är tydligen så att när magen blir stor så börjar man gå annorlunda, de här ’vaggandet’ aktiverar inte samma rumpmuskler som vi brukar använda – därav platt rumpis 😉
Jättefin är du, snart kommer han 😀
Jahaaaa! 🙂 Såklart! Jag tar ju dessutom ministeg eftersom jag har foglossning, så det är ju inte så konstigt då. Kram A
Vi åkte hem samma dag, och dan efter träffades dom första gången, de är 12 månader imellan mina killar 🙂 första mötet kollade han bara på lillebror, inge intresserad alls, sen för varje dag som gick vart han mer och mer intresserad, nu går han alltid fram och vill mysa och säger hej med en ljus röst, är alltid försiktig och tycker om han köra runt han i gåstolen 🙂 tänk att snart är de dags! Va spännande! Lycka till när de är dags! 🙂 dom kommer få så kul ihop 🙂