Jag är orimligt arg och irriterad hela tiden. Allt Stefan gör är fel, och då menar jag verkligen allt. Jag tycker faktiskt lite synd om honom, han får stå ut med mycket. Det är ju bra att jag är medveten om hur jag beter mig, jag är medveten om att det är orimligt att vara så sprakande vansinnig så ofta som jag är… Jag skrev med en tjej på instagram som typ ska ha sin bebis samtidigt som jag och hon känner samma sak. Hennes sambo gör allt fel. Hon skrev att hon också har ont och det är ju (i alla fall för mig) en bidragande orsak till irritation.
Jag har ju haft artros i min höft i flera år och när den är som värst är jag inte en trevlig person. Smärta är inte bra för mig, säg någon den är bra för? Smärtan vid förlossningen är ju för en bra sak. Smärtan vid foglossning och artros har jag svårt att se positivt på. Just nu är jag trött på att inte kunna lyfta Alice när jag vill. Jag är trött på att ta korta, små steg. Jag är trött på att inte kunna skutta när jag går. Jag är trött på att ligga och gråta när jag ska sova.
Men, jag vet ju att det kommer att gå över. Den här långa resan som startade i december är snart över. Snart ligger en kladdig liten pojke på mitt bröst och våra ögon kommer att mötas för första gången. När det är som jobbigast försöker jag tänka på det ögonblicket. De där magiska, konstiga och fantastiska första minuterna av sitt barns liv. En chock. En glädje. Ett virrvarr av olika känslor. Snart är den stunden här. Det är värt det.
Den här bilden är från 9 juli förra året när jag var gravid med Alice, det var 12 dagar kvar tills hon skulle födas (det visste jag inte då) och jag var så jäkla arg och sur. Stefan kallade mig argbigga här i bloggen och flera av er som läser tyckte att han var skitdum mot mig. Jag VAR en argbigga. Jag ÄR en argbigga nu. Det är sanningen! Men jag gillar att ni är på min sida, hehe.
/Angelica
Hej! Ligger typ 2 veckor efter dig med första graviditeten och har nog haft en relativt enkel graviditet om man jämför med allt du fått kämpa med! Men, något som jag tycker varit riktigt tufft är det här med vikten. Har enligt min bm gått upp lite för mycket i vikt och behöver tänka på vad jag stoppar i mig. Plus att alla i min omgivning tar sig friheter att kommentera min kropp och min mage, som att jag helt plötsligt är allmän egendom. Kan inte du berätta om du tänkt något på vikten under graviditeterna, och om det skiljer sig i viktuppgång mellan Alice och Litte skutt?