Morgon som flöt på bra blev en förmiddag av raseriutbrott. Jag och Alice skulle ha åkt in till stan för att äta lunch med Angelica och Alice gudfar Andy. Den lunchen är nu inställd. Vi var helt färdiga, allt var packat och klart. Klockan skulle bara bli 11:00, då skulle vi sätta oss i bilen och åka in till stan. 10:00 började Alice bli lite understimulerad, inget var roligt. 10:15 var raseriutbrottet ett faktum, det var skrik, sparkar, klösningar i ansiktet och massor av gråt. 10:45 somnade hon. För att hinna till lunchen skulle jag behöva väcka henne 20 minuter senare och det fanns inte på världskartan.
Jag hade hoppats att sovstunden skulle komma, så som igår och förrgår, strax innan tolv. Perfekt, vi sitter i bilen. Underbart! Det var min tankegång. Nu sitter jag hemma, i soffan, ingen lunch hemma (gjorde ingen matlåda igår eftersom jag skulle äta lunch i stan), och alldeles för välklädd för att fortsätta med städningen.
Innan utbrottet åt vi frukost. Alice råkade få tag i skeden, vilket resulterade i gröt i håret och hela pyjamasen. Det var roligt tyckte Alice, även om bilden ger ett mer sammanbitet intryck.
/ Stefan
Varför kunde ni inte bara hoppat in i bilen lite tidigare då och ta en omväg med bilen? Eller bli där lite tidigare?
Jag hade nog annars bara väckt min son och låtit honom somnat om i bilen. tråkigt att ställa in planer pga en liten förmiddagslur bara ju!
Va härligt inlägg och med hög igenkänningsfaktor! Det är väl konstigt hur den ena dagen inte är den andra lik och hur svårt det är att planera saker sen man fick barn. Sen lunch eller eftermiddagsfika i stället kanske? 🙂