Jag fick en fråga här i bloggen om jag har slutat amma helt nu och ja, det har jag. Eller… jag trodde att jag hade det. Förra veckan blev Alice megaledsen och när Stefan stod i köket och fixade mat till henne slängde jag fram ena bröstet. Jag hade precis duschat och satt med en handduk runt mig och kände bara att jag inte stod ut en sekund till med hennes ledsna gråt. Det kom faktiskt mjölk! Hur länge gör kommer det göra det? Jag tror att det snart är tre veckor sen jag slutade amma helt… Tror, jag är trots att jag inte ammar längre och trots att jag får sova mycket helt virrig. Jag dubbelbokar mig på saker, jag tappar bort saker och jag kan berätta samma sak för mina nära och kära fyrahundrasju gånger.
En bild från i somras när matningen tog väldigt lång tid. Först ammade jag från båda brösten och sen fick hon ersättning.
Men åter till det där med amning. Alice hakade på och åt från mig och det kändes som det mest naturliga i världen trots att det var flera veckor sen sist. Men när Stefan var klar med ersättningen fick hon det istället. Jag har slutat amma, det var bara nåt i mig som kände där och då när hon var ledsen att ”Hon måste sluta gråta NU! Jag bara måste amma”. Jag försöker se det positiva med att inte amma men om jag ska var helt ärlig (och det vill jag ju vara med er) så saknar jag det. Mycket. Jag saknar närheten och jag saknar att vara den som ger henne mat.
Jag hoppas att amningen går bättre med nästa bebis, för jag hade inte planerat att amma A så kort tid som det blev nu. Men ni som följt mig vet ju att jag kämpade som en liten dåre. Jag ville ju verkligen att det skulle fungera. Och jag respekterar de som väljer att sluta tidigare eller amma längre. Alla får göra precis som de vill, jag skriver bara hur jag känner det.
Jag gillar att kunna ha på mig vilka kläder jag vill. Jag gillar också att ha frihet att vara borta i några timmar, men det kunde jag ju när jag delammade också, eftersom Alice tagit flaska utan problem från första början. Sen är det som jag skrivit innan skönt att slippa sår och smärta. Men jag blir lite avis när mina kompisar ammar sina bebisar, det gör fortfarande lite ont i hjärtat tråkigt nog.
Jag letade efter inlägg jag skrivit i bloggen om amning och hittade den här bilden med rubriken ”Snart är resan slut”. Då brast det för mig. Oj vad många tårar! (av lycka!) Alla förväntningar jag hade… Jag tycker att livet som mamma är bättre än vad jag hade föreställt mig, även om att klä på bebisen kläder inte var lika kul/lätt som jag hade trott, haha.
/Angelica
Hej! Jag kunde bara amma min son i ca 3 veckor när min underbara BVC-sköterska sa åt mig att sluta för hon tyckte sig se att jag var påväg ner i ett mörkt hål av förlossningsdepp. Jag är så himla glad att hon tog det beslutet åt mig, jag mådde alldeles för dåligt för att ta det själv. Men fortfarande efter ca 8 månader så sörjer jag amningen och blir ledsen och avundsjuk på alla dom som får det att fungera. Jag hoppas verkligen att jag kan fixa det till nästa gång! Men om det inte går, så vet jag nu också att det går att mata med ersättning och få helt underbart fina ungar ändå 🙂
Kära du! Tänk på vilken fantastisk start du gett din dotter. Du har ammat henne så mycket ni kunnat. Tänk på att amningen är ett samspel. För mig funkade amningen inte alls med mitt första barn men med sonen har det gått jättebra. Jag tycker att du ska klappa dig på axeln för det fina jobb du gjort! Sen går det ju faktiskt att ”tröstamma” också.
Jag slutade amma för 2 månader sedan och jag får fortfarande mjölk ibland, dock så är det väldigt lite. 🙂
Hej finaste Angelica! Jag måste nog också lida av amningshjärna fortfarande då jag inte kommer ihåg om jag har skrivit om amningen en gång förut, haha!
Det är 1 år sen jag ammade och jag sörjer fortfarande att den tiden inte vart som jag hade hoppats på.
Jag(vi) gick på amningsmottagning och sen även kurs för att få till grepp osv för att få till det men nej, hon ville verkligen inte! Min dotter skrek hysteriskt varje gång jag skulle ta fram bröstet. Så där skrek hon, jag grät och sambon försökte trösta med alla tips och trix. Slutade med att jag skrek åt honom att byta rum till slut….
Ammade bara 3 månader, och helt ärligt fick jag åter livsglädjen när hon äntligen tog flaskan också. För hon vägrade både bröst och flaska och rasade i vikt, något som nog alla småbarnsföräldrar vet hur stressigt det då blir:(
Min bästa kompis fick barn för 1 månad sedan och dom bestämde direkt att dom inte ens skulle försöka amma, något som jag verkligen försöker förstå men ändå inte riktigt får kläm på. Men jag stödjer så klart och stöttar i flaskmatning och alla frågor runt det.
Nåväl, ville få fram att ni är awesome och gör allt ni kan för er lilla donna<3
Jag förstår precis vad du menar! Jag trodde inte amning var så viktigt för mig men det visade det sig vara, jag tyckte det var jäääättemysigt och det kändes bara rätt. Tyvärr tyckte inte min bebis det utan det var mest en lång kamp vid varje måltid, det i kombination med (faktiskt) väldigt dåligt stöd från min sambo gjorde att jag gav upp. Började med att pumpa ur och bebis tog glatt flaskan, dock blev det ett sånt himla projekt att hinna pumpa ut jämt (jag tyckte det var jättejobbigt, kladdigt och svårt) så vi gick över till ersättning.
Jag önskar verkligen att jag kunde (fick? ;)) amma, får också ont i hjärtat när jag ser andra göra det och ha den där stunden med sina bebisar… Men men, jag har tänkt eventuellt försöka ta upp det igen (får också fortfarande mjölk, dock inte mycket men jag slutade för typ… Fem veckor sen, minst). Får se hur det blir, vill hon inte så vill hon inte.
Bara så du vet, du är inte ensam!
Stor kram och tack för en jättebra blogg!
Om du verkligen vill amma, kontakta en hjälpmamma! Gå med i ”amningshjälpens slutna grupp” på Facebook för att få hjälp, där finns riktigt kunniga personer. Tyvärr sprider ju BVC ganska mycket okunskap ang amning. Men funkar det inte, så är ju ersättning också jättebra för Alice! <3
Men är sånt här nödvändigt?! ”Om du verkligen vill amma…” Fungerar det inte så gör det inte, det kan ingen hjälpmamma eller facebookgrupp göra något åt. Och är då beslutet att sluta amma nödvändigt, men tufft, så behöver man inte utomstående som manar på med en attityd som låter som att ”om du verkligen vill så kan du”. Alla kan inte! Och ersättning är precis lika bra! Bättre till och med menar viss forskning, men det låter jag vars osagt om så är fallet.
Vad jag har förstått kan man återuppta en amning låååångt efter man slutat. Jag tror inte Angelica tar illa vid sig av information. Jag älskar att amma och förstår att det kan vara en sorg att sluta.
Vad tråkigt att jag missuppfattades så. Har skrivit privat till Angelica för att förklara mig. Jag hade själv attityden att funkar det inte så gör det inte det och jag tänker inte kämpa mig deppig för att få till det. Angelica har ju kämpat massor och uttryckt att hon känt sig ledsen för att det inte funkat. Jag menade verkligen bara väl.
Okej, ber om ursäkt att jag tog i. Svårt att uppfatta toner i skrift. Klart det är jättesnällt med info! 🙂
Kära Angelica
Jag vill härmed förklara för dig vad alla dina (era) inlägg om amning kommit att betyda för mig.
Som du vet har jag och min fått kämpa och gå igenom mycket för att luckas bli gravida. Som du också vet har jag ledgångsreumatism. På grund av de två sakerna har många åsikter och föreställningar om graviditet och bevisligen ändrats hos mig. Men framförallt har er blogg och inlägg om amning ändrat min uppfattning om min egen amning eller ickeamning.
Jag har nog alltid känt att ”fy va hemskt att amma. Jag som är så privat med min kropp, hur ska jag känna när en bebis faktiskt suger på mina bröst. Allra helst om det måste ske offentligt!?” Men efter allt du skrivit har detta ändrats! Och jag är så glad för det.
Jag hoppas att jag får känna den där härliga känslan av närhet och ömhet som du förklarar. Jag hoppas att det är någonting jag vill ha för mig och vår lilla son. Jag hoppas att jag INTE känner mig pressad av vårdpersonalen utan får gå på egen känsla när stunden väl är kommen. Jag hoppas att jag inte behöver låta reumatismen och ett eventuellt skov (som skulle kräva medicinering som är strikt förbjudet under amning) styra om jag ska eller inte ska amma vårt barn. Med alla era inlägg om amning är jag nu helt och hållet öppen inför amningen. Vårt barn kan vara den som avgör det hela, inte jag eller vårdpersonal. Inte min medicin eller rädsla för att visa upp mig och mina bröst. Jag har alltid varit så öppen för att en förlossning kan gå till precis hur som helst. Jag känner nu likadant i för amning. Det känns stort. Och det tackar jag er blogg för.
Tack!
Många kramar,
Lisa