Åhh jag blir galen på mig själv. Jag vet innerst inne att Stefan kan trösta lilla A lika bra som jag… Men det tar liksom emot när jag ser/hör vad Alice vill och Stefan ”gör fel”. Hon är trött nu och vill inte ha mer mat. Hon vill bli skumpad, inte ligga stilla i famnen.
Nu är vi osams för att jag måste hålla på och lägga mig i, och ”tipsa” på ett inte så trevligt sätt. Ett sätt som ”jag vet bäst för jag är hennes mamma”. Jag sitter på övervåningen och surar och Stefan och lilla A är där nere. Hon är inte ledsen längre, för Stefan kan trösta henne bara jag låter honom göra det.
Snälla säg att ni är fler som har samma problem som oss? Jag hatar när jag är på det här viset. Jag måste låta Stefan lära sig hennes signaler själv. För allas skull.
/Mamman som tror sig veta bäst
Jag var likadan och är tyvärr lite så fortfarande trots vår dotter på snart 4 år!!Tur att man kan komma på sig själv ibland och skratta åt det.
Jag är nybliven mamma sen 7 veckor tillbaka. Jag befann mig i exakt samma situation igår med min man. Du är inte ensam! Jag skrattade lite när jag läste inlägget, jag skickade en länk till detta inlägget till honom, skönt att veta att man inte är ensam!
Tack för en suverän blogg! Heja er!
Å en till! Jag tycker jag har börjat lära känna Elysian på ett sätt som inte han har. Vi umgås dygnet runt och ändå lär jag mig fortfarande nya saker om vad han vill. Därför vet jag också vad många signaler betyder och hur man ska lösa dom. Älskar dina ärliga inlägg. kramar!
Jag känner igen mig delvis. Visst känns det jobbigt att höra sin lilla bebis gråta och vill man gärna hoppa in och trösta den. Dock så är jag övertygad om att pappor kan trösta sina barn minst lika bra som mammor. Jag litar till 200% på min man, jag vet att han tröstar och tar hand om vår son minst lika bra som jag. Vi ger ersättning (har gjort det från början) och det har gett min man möjligheten att anknyta till vår son på ett helt annat sätt än han skulle kunnat göra om jag hade helammat. Tror även att detta har bidragit till att han känner sig så trygg och säker när han tar hand om vår son. Vi tröstar vår son på olika sätt och det tror jag bara är bra, tror att vår son på det viset lär sig att pappa och mamma är lika viktiga och bryr sig precis lika mycket om honom trots att de gör olika.
Det var samma här! Men som någon annan skrev, hon trivdes med olika saker hos oss båda, olika sätt att bli buren o tröstad på. Sen är det klart att den som är hemma mest är mer uppdaterad på signaler och vad de betyder, men då får man försöka komma överens om bra sätt att ”säga till på” samt att försöka att inte ”ta det på fel sätt”. Sen tyckte jag alltid att det var lättare att vara den som tröstar än den som sitter bredvid. Jag kände mig på helspänn och kunde inte slappna av, och det märkte ju såklart min man och blev påverkad av. Men det blir lättare med tiden, när man lär känna varandra mer i denna nya situation! Kram
Jag var så sen insåg jag att lilleman blir tröstad olika av oss och båda sätten funkar lika bra. Hos mig vill han ligga nära i famnen och hos mannen vill han ligga mot bröstet och att han sjunger…
Jag tror att det är superviktigt att båda föräldrarna knyter an och lär känna sitt barn . Sedan är man ej fullkomlig varken som mamma eller pappa. Ta det som det kommer och var ödmjuk. Kram på er och er goa dotter!
Heje!
Japp, tror att många känner igen sig!
Asså vi gjorde såhär- när det var lugnt o trevligt satte vi oss ner o bestämde hur jag skulle uttrycka mig (eller, först va frågan SKA jag säga ngt?? Och det ville han) och vi kom på att jag kunde säga
”Testa det här!” , typ. Mer nyfiket än ”Seeer du inte att hon vill..” , som låter mer anklagande.
Försöker träna på att lägga band på mig o säga; ”Åh hon var likadan mot mig idag, du gjorde jag såhär o det hjälpte” än att säga ”Ge mig henne, hon vill ju inte!!”
Svårt men mkt nödvändigt, kan tänka mig så utanför papporna känner sig 🙁
Så försöker vi också uttrycka oss! Vår Sixten är bara 8 veckor och vi lär oss fortfarande nya tecken och signaler för att lättare kunna förstå vad han vill. Då behöver man hjälpas åt och tipsa varandra vad som funkat under dagen tex. Hittills har jag faktiskt inte märkt att jag som mamma kan trösta bättre än pappan, bara när det gäller mat/amning såklart! Sen kommer ju jag som föräldraledig tillbringa mycket mer tid med honom så efter ett tag kanske jag blir första tröstvalet för Sixten men då lär ju pappa bli det när han är föräldraledig sen.
Håller med! Än så länge är man ju nybörjare på allt (vår lilla E är 9v) så det kommer ju jämna ut sig!
Hurra för oss alla som FÖRSÖKER SÅ GOTT VI KAN! ❤️❤️❤️❤️❤️
Det är så lätt hänt och man ångrar sig alltid direkt!
Har som tur är fått på nöten några gånger när mina ”råd” inte fungerat. Jag har också en teori att hjärnan luras vad gäller tid. När jag aktivt försöker trösta så känns tiden kortare än när min partner tröstar och jag sitter passivt bredvid fastän det kanske tar samma tid. Det känns bara värre när man inte gör något åt det.
Även om det skulle ta lite längre tid att trösta så tror jag att ” presenten” man ger barnet med två lika engagerade föräldrar är så mycket större än ”kostnaden” av några extra minuter gråt.
Vår son är 7 veckor och jag tycker jag blir bättre och bättre på att inte lägga mig i. Sonen har varit själv med sin pappa några kvällar och eftermiddagar så de känner helt enkelt varandra mer och min kille har provat på att själv ha huvudansvaret.
Jag tror det är viktigt att inte förstöra det lustfyllda med att vara förälder för partnern med besserwisser kommentarer. De måste ju också få göra fel som vi gjort!
Alla kommer i längden tjäna på det!
Det är så lätt hänt! En kommentar slinker ut och man ångrar sig direkt. Som tur är har jag fått på nöten några gånger när mina ”råd” inte fungerat. Självklart måste pappan få samma chans att göra fel som vi! Jag tror också att hjärnan luras vad det gäller tid. Om min son gråter och jag aktivt tröstar känns tiden kortare än om han gråter och jag passivt hör på när någon annan tröstar. Det känns värre när man inte själv gör något. Jag tror ”presenten” till barnet att få två lika engagerade föräldrar är så otroligt mycket större och bättre än ”kostnaden av några minuter extra gråt då och då.
Om jag hela tiden tar över bekräftar man ju barnets ide att bara mamma är tröst och det kommer i alla fall jag att ångra. Min son är 7 veckor och jag tycker jag blir bättre och bättre på att inte lägga mig i. Sonen har varit själv med sin pappa några kvällar och eftermiddagar vilket också har hjälpt! Han känner helt enkelt honom bättre och har fått prova på att ha huvudansvaret.
Det är så lätt annars att det känns som om jag har planeringsansvaret (när äta, sova, packa skötväska etc) även på helgerna och kvällar för att jag är föräldraledig på veckorna.
Jag tror det är superviktigt att inte kommentera och att i alla fall be om ursäkt när man inte kunnat låta bli så att min inte förstör det lustfyllda för partnern med att vara förälder och låta dem ha en egen relation! Jag tror alla tjänar på det i längden!
Frida du skriver:
Jag tror ”presenten” till barnet att få två lika engagerade föräldrar är så otroligt mycket större och bättre än ”kostnaden av några minuter extra gråt då och då.
Jag tycker det är väldigt klokt och bra och tror att du har helt rätt. Det gäller även det andra du skriver!
Ja sa till mig själv (och min make) innan vi fick barn att jag inte skulle säga åt honom eller ta över när vårt barn grät. Det tog inte lång stund innan jag gjorde det, försöker nu verkligen lägga band på mig själv eller be om ursäkt när det lugnat ner sig. När min make ”fastnar” i nått tv-program fast vår dotter gråter eller är på väg att få ett utbrott så kan jag däremot inte hålla mig, han verkar liksom inte höra att hon behöver honom alla gånger och då har jag svårt att förstå.
Nu delar vi (efter en månad) på nätterna och min make har åkt iväg med dottern utan mig (vi ger ersättning) och det stärker verkligen honom som pappa!
Ingen är perfekt, det är bara vissa som får oss att tro det 😉
Exakt samma här. Har en dotter född 21/7 och är väl inte heller helt smidig med kommentarerna till pappan när det gäller hur han ”tar hand om” lilltjejen. Jag anser väl själv att jag lagt min själ i att lära känna henne och engagerar mig varje minut, medan han enligt mig kan vara lite lat. Som någon annan skrev, att tex inte orka gå omkring i 10 minuter för att trösta henne utan hellre sitter med henne skrikande i en halvtimme.
Samma här! Jag har en känsla av att pappsen vet ibland vad som krävs men inte orkar. Tex sitter kvar och försöker trösta trots att han vet att bebis inte blir nöjd förrän man går runt runt. Lite bekväm ibland alltså. Jag kan ha fel. Haha. /Bella
Haha det är lätt hänt…det är ju oftast vi mammor som blir närmast barnet ibörjan…men gäller ju å säga till på ett fint sätt när pappan gör ”fel” hahaha 😉
annasvarld.vimedbarn.se
Varför måste du ändra dig? Varför inte ta över och trösta er dotter om du vill det?
Du är den primära anknytningspersonen för Alice. Du ammar. Helt naturligt att du känner så. Just nu är du den viktigaste personen för henne.
Här hemma tar jag vår lilla bebis så fort hon blir ledsen. Självklart vill hon hellre bli tröstad av mig. De äldre barnen vill hellre bli tröstade av pappan, då får de det.
Jag är likadan, efter 3 barn.
Fast nu låter det ”Du kan väl göra det, du vet vad hon vill och du gör det bättre” från mannen. Kan det möjligtvis vara jag som lagt mig i för mycket och inte låtit pappa C göra det på sitt vis?
Hej fina mamma:)! Du är nog inte ensam om att vara på din ”vakt”
Jag har varit sånn sen dag ett. O vår son är nu 15 månader och ät riktig
Mammig. Gör nin man något så är de nästan alltid fel. Även fast de kanske funkar på hans sätt
Så säger man ifrån iallafall , känns lite som att ja har svårt o släppa den där mamma vara där rollen.
Ska han bytas matas eller liknande vill oftast jag göra det. Och nu är lilleman van vid att ja gör det så då säger han lite ifrån bär pappa ska göra något o bara vill ha mej o fäller massa tårar.
O då har jag gjort fel som hela tiden varit me han, för tänk om ja är sjuk o pappan inte får trösta va händer då?
Jag vet hur du känner dej Angelica! Dj kanske känner att lilla A inte kommer tycka om dej älska dej om hon gråter lite längre me Stefan för du inte tar henne. De är väl lite så jag kände.
Oftast ville ja trösta för att jag som mamma tröstar bäst och fortast.
Killar kan nog lyssna på de där när barn gråter mer än oss mammor konstigt nog:/ iallafall vad jag sett och hört från folk.
Känn ingen fyskamm för de! Så är de bara de finns något inom oss mammor som är starkare än vi tror.
Bråka inte över de , de är nog bara att acceptera. De går inte att hejda, även fast en del av dej vet att pappan kan fixa det så säger något annat att du ska ta de iallafall;)
Tror nog att lilla A pappa kommer inse de me rode. Bär du reagerar så, o inte säga så mycke till dej!
Du har ändå haft henne 9månafer i magen, fött Alice så du har ett starkt band till henne som nu delas me någon mer:)!
Super bra blogg ! Fortsätt så här! Och båda är super bra päron!<3
Å en till. Jag måste gå till ett annat rum för att lägga band på mig själv. Har upptäckt att vår senaste bebis trivs med att bli tröstad på ett helt annat sätt hos pappa än hos mig. Fel men rätt så att säga :).
Här har du en till! Försök att prata med Stefan om det när Alice inte är ledsen och dina mammakänslor tar överstyr. Deras gråt väcker något konstigt inuti oss. Stor kram
Ja det finns fler! Här sitter en! Haha.