Angelica Lagergren

Stefans första frukost till mig!

IMG_4021.JPGDet här var den första frukosten Stefan gjorde till mig. Vi hade träffats på en fest och jag hade följt med honom hem. Till frukost fick jag lite brända (men goda) amerikanska pannkakor… Jag blev kär i Stefan den där morgonen i november. Det var verkligen klyschigt men jag såg in i hans ögon och kände en kärlek jag inte känt innan.

När det är jobbigt (för det måste jag säga att det är stundvis, det är väldigt påfrestande för relationen med ett spädbarn) så tänker jag tillbaka på den där morgonen. Jag har en förmåga att säga dumma saker när jag är trött/frustrerad och tyvärr har Stefan samma förmåga. Inte bra. Men samtidigt tror jag inte på att bita ihop för länge heller för den där irritationen kommer ju ut någon gång. Det är bara synd att den måste riktas till någon man älskar så mycket.

Nu ska jag göra mig och Sprallis i ordning och åka in till stan igen för att gå på ett event. Vi hörs lite senare!

/Angelica

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. hanna

    fint skrivet! fin frukost! härligt att kunna gnabbas ibland, att va arga på varann eller irriterade nu och då betyder ju inte att man inte älskar varann och är perfekta för varann.. fortsätt som ni e!

  2. Sophia

    Hej!

    Har ju hängt med här ett tag nu och är så nyfiken – Stefan, du skrev ju att du ville ha en pushpresent av Angelica! Blev det nån???

    //Sophia

    1. Herr och Fru Lagergren

      Hej Sophia,

      Vi är två som är nyfikna kan jag säga =D

      Ingen pushpresent ännu, men jag har inte givit upp hoppet!

      / Stefan

  3. Elin

    Har en 3 åring och en 2 månaders. Vi har ingen möjlighet till avlastning då släkt bor långt bort och det har verkligen varit en prövning. Det gäller att skifta fokus lite och tänka att de första småbarnsåren är för just barnen. Gör roliga saker med barnen tillsammans. Det finns inget som gör mig så stolt när jag ser min man och mina små killar ha roligt. Var smälla med varandra och säg förlåt när ni inte orkar vara snälla. Träffa andra men inte för ofta. Vila på kvällarna. Försök sova tillsammans ibland.

    Men framförallt – livet blir inte som tidigare. Skifta fokus. Stötta upp med ersättning ibland så blir sömnen bättre.

    Förut var det finaste min man kunde ge mig ett smycke eller fin middag, nu kan jag börja gråta av en sovmorgon eller en kopp kaffe i rättan tid.

    Kram från Elin som varit tillsammans med min man i 15 år (är34) och vår kärlek har aldrig varit starkare 🙂

  4. Mia

    Hej A

    Mkt bra att du nämner detta utan att bli för detaljerad och privat. Ibland så får man intrycket att allt är så jäkla rosenskimrande hemma hos er o då blir det bars en ytlig blogg ist för en personlig en där msn känner igen sig. Det händer massa nytt när barnet kommer o varje upplevelse är unik och utifrån de två personernas personlighet, relationens styrka(eller svaghet) och situationen i sig. Ska man försöka förändra situationen(problemlösa hur vardagen ska funka bättre, rutiner etc) relationen (hur vi pratar med varandra när det blir tufft) eller sig själv (att jag tex måste få 30min sömn när den andra kommer hem), så tjaffsen blir färre??

    Svårt..o jag känner mig lite deppig över detta faktiskt. Innan var relationen så lätt..nu är allt upp å ner..förhoppningsvis rätar det ut sig..? Eller vad säger ni med lite äldre bebisar??

  5. Mari

    Ja skönt att höra ibland att bebis/småbarnslivet inte är perfekt för ngn. Har två barn en vild 3 åring och en bebis på 3 månader att få barn är det bästa som hänt mig men också det jobbigaste. Denna trötthet kan få en att tyvärr säga mindre trevliga saker till varandra. Nu ska vi på semester och försöka kärleks boosta förhållandet så gott det går 🙂 m busarna. Er blogg är verkligen min favorit, så kul att läsa om er fina familj.

  6. Ellinor

    Tack för att du/ni skriver om det! Att det inte alltid är glammigt att vara spädisförälder och att tröttheten gör att man kan säga dumma saker som man egentligen inte menar. Det är ju ganska rimligt egentligen att man blir grinig! Tur man kan tänka på fina stunder också:) Som höggravid är jag inte alltid jättetrevlig mot min stackars sambo, men får alltid dåligt samvete efter en stund och säger förlåt. Jag tror han uppskattar att jag inser att det var en onödig reaktion jag fick – typ den gången vi skulle hänga tvätt tillsammans och hann inte hängde kläderna på mitt sätt (spelar roll?!? De skulle torkat ändå ju!!) blev orimligt irriterad på honom:(